I’m @sweden!

ed2

Från och med idag kommer jag att twittra som @sweden! Jag är så peppad på det och jag har tvingats hålla det hemligt tills idag. Men nu är det officiellt: Jag är @sweden hela veckan!

@sweden är ett projekt som ska marknadsföra Sverige som en diversifierad nation och våga visa att alla får plats i vårt land. Så här skriver Curators of Sweden som driver projektet:

As the first country in the world, Sweden hands over the country’s official Twitter account to its citizens.The project Curators of Sweden is an initiative of the Swedish institute and VisitSweden, both part of NSU, the National Board for the promotion of Sweden. Every week another person receives exclusivity over the Twitter account @sweden, which aims to present the country of Sweden through the mix of skills, experiences and opinions it actually consists of. By means of the various curators’ narrations, not one Sweden is conveyed, but several.

Jag har nominerat ett flertal personer tidigare (en av dem har även varit @sweden) och har drömt om att bli utvald till denna mycket exklusiva skara. Och nu är det alltså dags! Jag tvingades hålla det hemligt och jag känt mig som ett barn som har köpt en sjukt bra julklapp till någon och bara vill berätta för hela världen. Och nu vet ni. Häng på @sweden om ni inte redan gör det. Om jag bloggar denna vecka blir det också på engelska så att de förstår därborta i utlandet.

Föräldrars attityder till barns medieanvändning

Pressmeddelande från Statens Medieråd:

Statens medieråd publicerar idag, 19 december, rapporten Föräldrar & medier 2012/13, en
undersökning om föräldrars attityder till barns medieanvändning. Rapporten visar bland
annat att föräldrarnas kön och ålder, liksom barnets kön har betydelse för attityden till barns
medieanvändning. Det uppträder också attitydskillnader mellan olika medieformer.

Attityder till olika medieformer
Generellt är det större andelar föräldrar som uttrycker positiva attityder till tv/film, internet och datorspel än som uttrycker negativa. Datorspel är dock den medieform som har högst andel negativa åsikter från föräldrarnas sida. Framför allt anser man att datorspel är beroendeframkallande. Däremot är det endast en liten andel föräldrar som anser att barn blir aggressiva av datorspel/tv-spel.Attityder till olika medieformer
Generellt är det större andelar föräldrar som uttrycker positiva attityder till tv/film, internet och datorspel än som uttrycker negativa. Datorspel är dock den medieform som har högst andel negativa åsikter från föräldrarnas sida. Framför allt anser man att datorspel är beroendeframkallande. Däremot är det endast en liten andel föräldrar som anser att barn blir aggressiva av datorspel/tv-spel.

Oro
Andelen föräldrar som oroar sig för att barn ska råka ut för obehagliga saker på internet har ökat sedan 2010. Den ökade oron motsvaras dock inte av att barn oftare råkar illa ut på nätet. Kvinnor oroar sig i betydligt högre grad än vad män gör i detta avseende. Föräldrar är också mer oroliga för att flickor ska råka illa ut på nätet än för att pojkar ska göra det. Detta gäller särskilt frågor med sexuell anknytning. Det enda man oroar sig mer för avseende pojkar än flickor är att de ska ägna så mycket tid åt spel eller internet att de blir socialt isolerade.

Skydd
En majoritet av föräldrar uppger att skyddet av barn på internet fungerar dåligt. Man är också – i något mindre utsträckning – kritisk till hur skyddet av barn fungerar när det gäller datorspel medan man är ganska nöjd med hur det fungerar när det gäller tv och dvd. Mest nöjd är man med skyddet av barn på biografer. Kvinnor är betydligt mer kritiska än män till hur skyddet av barn fungerar och mer positiva till lagstadgade åldersgränser. En kraftig majoritet av de tillfrågade föräldrarna anser att föräldrar själva ska ha det största ansvaret för skydd av barn och unga när de använder medier.

Skadligt innehåll
En majoritet av föräldrarna anser att det finns innehåll i medier som kan vara skadligt för barn (9–12: 80 %, 13–16: 67 %, 17–18: 67 %). Som exempel på skadligt medieinnehåll nämns huvudsakligen våld i olika former samt sex och pornografi. Andelen föräldrar som anger att barn mått dåligt av medieinnehåll de mött i film, tv, datorspel/tv-spel eller på internet har ökat jämfört med 2010. Det är dock stora skillnader mellan vad föräldrarna och barnen själva säger ha fått de senare att må dåligt: föräldrarna menar att det är fiktivt våld, porr och skräck, medan barnen framhåller dokumentärt material, nyheter och skildringar av barn och djur som far illa.

Tidsåtgång
Föräldrarna har tillfrågats om de tycker att deras barn tillbringar för mycket tid, för lite tid eller lagom med tid på olika aktiviteter, såväl fysiska och sociala som medieanvändning. Medieanvändningen är det som föräldrarna anser tar för mycket tid. Missnöjet med den för stora tidsåtgången har ökat kraftigt sedan 2010, främst avseende åldersgruppen 13–16. Andelen som anser att barnet ägnar för
mycket tid åt internet har ökat från 28 % till 41 % och när det gäller mobilanvändning från 23 % till 42 %. Detta är barnen överens med föräldrarna om, även om procentandelarna är lägre (se Ungar & medier 2012/13). Eftersom användningen av både internet och mobilen har ökat kraftigt i dessa åldersgrupper kan man konstatera att föräldrarnas ökade missnöje har en grund i reella förändringar av medieanvändningen. Så är dock inte fallet med föräldrarnas missnöje med dator- och tv-spelande. 2010 tyckte 25 % av föräldrarna till 9–12 att spelen tog för mycket tid. 2012/13 tycker 34 % detsamma. Under samma period har datorspelandet inte ökat nämnvärt i denna grupp.

Generellt anser föräldrarna i högre utsträckning att pojkar tillbringar för mycket tid med dator- och tv-spelande medan flickorna använder mobilen och sociala medier alltför mycket.

Om man sätter föräldrarnas missnöje i relation till hur mycket pojkar och flickor faktiskt använder de olika medierna visar det sig att föräldrar till flickor i flera avseenden är mer missnöjda med sitt barns medieanvändning i proportion till hur mycket tid de faktiskt ägnar åt medier.

Om undersökningen
Föräldrar & medier 2012/13 redovisar resultatet av en undersökning som genomförts bland 2 000 föräldrar till barn i åldern 9–18 år och som gäller föräldrars attityder till barns medieanvändning. Undersökningen har genomförts av Statistiska centralbyrån på uppdrag av Statens medieråd och ingår i den återkommande Ungar & medier-undersökningen. Årets rapport innehåller jämförelser med barnens svar i Ungar & medier 2012/13 samt med motsvarande undersökning av föräldrars attityder från 2010.

Läs hela rapporten på www.statensmedierad.se.

För mer information: kontakta Martina Högberg, kommunikationsansvarig, tel: 070-30 88 098, e-post: martina.hogberg@statensmedierad.se

Kränkningar i skolan – analyser av problem och lösningar

Nu är antologin Kränkningar i skolan – analyser av problem och lösningar publicerad! Alla som följer mig vet att jag har lovat och lovat att den ska komma ut och nu är den här. Faktum är att jag skickade in den slutliga versionen av mitt kapitel 1 april 2012. Ja, 2012! Men jag är inte bitter. Nu finns den iallafall ute.

Mitt kapitel fick heta Vad är särskilt med kränkningar på nätet? till slut. Så här skriver Skolverket om det:

Vad är särskilt med kränkningar på nätet?

Av Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete, Umeå universitet, institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap.
I kapitlet söks svar på frågan om vad som på olika sätt särskiljer kränkningar via nätet. Dunkels refererar till intervjuer med lärare, skolledare och elever och annan forskning för att beskriva upplevelser av kränkningar på nätet. Avslutningsvis diskuteras hur kränkningar på nätet kan motverkas.
 
 
De viktigaste slutsatserna i kapitlet är det jag pratar om i föreläsningen Näthat och nätkärlek – om hat, kärlek och mobbning på nätet, nämligen att det inte finns några offer på nätet och att den som känner sig utsatt på nätet oftare ger igen. Mer säger jag inte här – ni får läsa den spännande förklaringen själva.
 
Antologin är gratis att ladda ner och jag tror att skolorna kommer att ha stor nytta av den. Läs och diskutera!

 

Spela inte förövarna i händerna

Idag väcktes åtal mot den man som utpressat en flicka i Kumla. Det hela uppdagades i våras när flickan tog sitt liv. Jag var med i Tvärsnytt 19.15 ikväll för att tala om vad man kan göra åt det här problemet, men vi hade 180 sekunder på oss så det mesta och viktigaste jag hade att säga hanns inte med. Här kommer det istället:

Min viktigaste poäng är att vi inte ska fokusera så mycket på vad barnen ska göra och inte göra. Det som behövs idag är vuxna som tar ansvar för sin relation till barn. På allvar, inte bara på ytan. De nya strömningarna med hårda tag och gränssättning mot unga kommer inte att tillföra något när det gäller barns säkerhet på nätet.

Det finns alltså inga råd vi kan ge barn som garanterar deras säkerhet. Vi ska inte, som en polis sa i tv efter självmordet i våras, se till att våra barn inte lägger ut bilder på nätet. Tvärtom! Att vi ger det rådet är att spela förövarna i händerna. Det är precis det som utgör grunden för en utpressningssituation, till exempel. Om det inte finns någon skamlig hemlighet, går det inte att använda den för att tvinga fram andra handlingar. När vuxna skuldbelägger barnen ger vi bränsle till den manipulativa process som ofta föregår vuxnas sexuella exploatering av unga via nätet.

Det här är allvarliga saker och det blir allt allvarligare. När jag började varna för detta, för 6 år sedan, fanns mest en oro för att unga skulle få det svårare än nödvändigt. Men de senaste åren har det blivit mer och mer tydligt att för många unga är detta en fråga om liv och död.

Nedan ger jag några korta råd till vuxna och barn. Men det är lite vanskligt att göra såna här sammanställningar. Jag oroar mig lite för att den kommunikation mellan barn och vuxna som jag förordar ska används som ännu ett vapen mot unga. Det får aldrig vara ett krav att berätta allt. Det ska vara ett erbjudande från vuxna, ett gott råd till de unga. Inget annat. Om unga inte vill berätta måste det vara deras val och frånvaron av förtroende får inte användas för att skuldbelägga någon.

Se gärna min webbföreläsning Ungas säkerhet på nätet och ställ frågor till Fråga forskarna – unga online. Eller ställ en fråga till Net Nanny.

Vad ska då vuxna göra?

Se till att tydligt signalera att du är beredd att lyssna. Moralisera inte. Bit ihop om din första reaktion och sov på saken, hellre än att visa att du blir upprörd. Fundera på, och diskutera med andra, hur annorlunda världen ser ut idag; att alla finns på nätet gör till exempel att det inte är lika allvarligt om det finns en olämplig bild där ute. Lär dina barn att känna efter och följa sina känslor. Tala om att det är ok att svika ett löfte om det inte känns bra att följa det. Ge lite tips på hur man kan ta sig ur en knivig situation utan att såra någon. Förklara att alla kan göra misstag men att inga är så allvarliga att de inte går att rätta till.

Vad ska unga göra?

Om du oroar dig, prata med nån. Det är alltid, alltid bättre att berätta än att gå med på att sånt du inte vill. Träna dig själv att känna efter; Vill du göra det som den andra föreslår? Ger er relation dig något eller är det mest bara du som ger? Den typen av frågor behöver alla ställa sig på och utanför nätet. Tänk på att inga misstag är så allvarliga att de inte går att rätta till. Berätta för någon!

 

Föräldrarna är rädda när klassen bloggar

F: Jag är lärare på en skola med yngre barn ettan till femman. Jag vill utveckla vårt arbete med IKT och vi har startat klassbloggar som en informationskanal till föräldrarna samt för att eleverna ska få publicera sina arbeten för verkliga mottagare. Det är alltså öppna bloggar på internet. Nu har vi märkt en väldig rädsla från föräldrar som vi inte var riktigt beredda på. De vill inte att barnens namn ska synas. De vill inte att barnen ska synas på några bilder. De vill inte heller att vi ska skriva var vi ska om vi ska på utflykt för att de då är rädda att det ska komma pedofiler och kidnappare och röva bort barnen i skogen. Jag skulle behöva hjälp med hur jag bemöter denna oro.

 

S: Tack för din fråga! Det är ett relativt vanligt problem du tar upp. Du som lärare har funderat på de här frågorna ur ett professionellt perspektiv och ser fördelarna med att publicera på riktigt, som det blir när arbeten läggs ut på nätet. Samtidigt har föräldrarna fått sin information främst från medierapportering om ungas nätanvändning. Vi vet att den är sensationalistisk till sin karaktär och att den lyfter fram det värsta. Det är alltså två perspektiv på samma sak som krockar. Både du som lärare och föräldrarna har barnens bästa för ögonen men olika ingångar.

Föräldrarna som oroar sig på det här viset har för lite information om de här frågorna. Vilket också är typiskt. Hemmen består som regel av för få vuxna för att någon bra diskussion ska komma till stånd. Som lärare har du däremot ett kollegium att stöta och blöta frågor med.  Oron har också att göra med en ganska vanlig tanke om hur man är en god förälder idag, som jag skrivit om under rubriken Föräldramanus.

Så hur informerar vi bäst? Jag har tidigare lagt upp länkar till gratis resurser om ungas nätanvändning, tänkta för skolor som vill arbeta med de här frågorna. Det är ett sätt. Du hittar dem här http://www.kulturer.net/2013/08/13/uppdaterade-gratisresurser. Men en kort sammanfattning här och nu: Du kan utan tvekan svara föräldrarna att oron är överdriven. Det finns inget enkelt samband mellan att lägga ut personlig information på nätet och faror som sexuella förövare och trakasserier. Man skulle kunna säga att det går att skydda sig mot faror på nätet genom att inte vara på nätet men då blir plötsligt det sociala och pedagogiska priset för högt. De pedagogiska vinsterna med webbpublicering är så stora att det inte får hindras av en obefogad oro, lika lite som barns umgänge på en lekplats får hindras av oro för olyckor som kan inträffa. Istället handlar säkerhet på nätet om två viktiga saker: att barnen har någon de kan vända sig till och att man håller igång ett samtal om frågorna. Det gäller alltså att skapa ett samtalsklimat som gör att unga känner förtroende för vuxna när det gäller sånt de råkar ut för på nätet. Prata med barnen om att lägga ut saker på nätet! Inte i form av varningar som ”allt du lägger ut på nätet finns kvar för alltid” utan som en påminnelse om hur man ska tänka om sig själv och andra. Låt detta samtal löpa genom hela skolåret och var noga med att det inte blir normativt. Och tala gärna om för föräldrarna att det inte finns några enkla regler att sätta upp för barnen som gör att de är trygga på nätet. Det förtroendefulla, ständigt pågående etiska samtalet är den säkraste metoden.

Hoppas att denna korta sammanfattning är till någon nytta. Stort lycka till!

 

Datorn är hans trygghet – hur sätter jag gränser?

Fråga: Jag har en son som precis fyllt 15 år! Han har adhd, diabetes och ångestproblematik. Vi har kämpat mycket med skola och läkare för att få hjälp! Han har tics som är riktigt jobbiga vid inre stress!  Han mår bra att stunder sitta vid datorn och släppa alla krav! Dessvärre har det gått över styr! Han sitter hela dygnet vid datorn förutom de få timmar han sover!  Har du tips hur jag kan sätta bra regler för honom utan att ta bort tryggheten som datorn gett honom! Han har inga vänner alls så mitt dåliga samvete för det gör att jag haft svårt att sätta gränser!

 

Svar: Det här är du verkligen inte ensam om. Tvärtom är det just vår omsorg om barnen som gör det svårt att sätta gränser ibland. Min första tanke är att söka hjälp av någon professionell. Det brukar vara så enkelt att ordna saker när det kommer någon utifrån som kan se vad man egentligen håller på med. En familj består som regel av en eller två vuxna, som dessutom är känslomässigt engagerade i frågan – det behövs oftast någon utifrån. Ett enda samtal med BUP kan ibland vara det som krävs.

Men som jag förstår det har ni redan kämpat för att få hjälp så det kanske inte är ett alternativ. I så fall måste ni ta tag i det själva. Och involvera sonen i arbetet.

Ni ser att er pojke mår bra framför datorn. Det måste vara utgångspunkten i ert arbete med honom. Prata om att ni ser att det är bra för honom men att ni oroar er för att det blir för mycket. Det kan vara lämpligt att utgå från att dygnet bara har 24 timmar och diskutera vilka aktiviteter dessa timmar ska räcka till. Gör en lista tillsammans på vad som måste rymmas, t ex:

  • sömn, kolla hur många timmar man behöver i hans ålder
  • dusch, tandborstning och annan personlig hygien
  • mat, prata om att näring är viktigt för alla men särskilt om man har olika problem som diabetes och ångest. Se till att ni äter åtminstone ett mål om dagen tillsammans så att ni inte stöttar hans datorsittande genom att servera mackor och läsk framför datorn.
  • motion. Att röra på sig varje dag är viktigt för alla men särskilt för de problem ni berättar om. Här tänker jag inte bara på att diabetes kräver motion utan även att ångest kan dämpas när endorfiner frigörs i kroppen vid fysisk ansträngning. Om han inte motionerar idag kan ni börja med korta promenader tillsammans för att öka på efterhand till ombytt träning. Hellre en kort stund varje dag än ett längre pass en gång i veckan. I början kommer han att känna sig sämre av motionen men bara efter ett par gånger börjar belöningen komma. En kort löptur, 10 minuter i början, sen dusch och middag och sen är kvällen vigd åt datorn, t ex.
  • varva ner innan sömn är viktigt om man sitter mycket vid datorn. Det är svårt att somna direkt när man har stängt av datorn. Finns det något lugnare han gillar? Läsa en bok? Kolla på en film i sängen? Lyssna på musik?

Prata om att det blir annorlunda under skoltid. Sommarlov och andra lediga dagar kan han sitta fler timmar vid datorn. Då blir ledighet och datorsittande något att se fram emot också, snarare än ganska trist rutin i längden.

En möjlig väg skulle kunna vara att dela upp dagen så att de aktiviteter ni listat varvas med datorsittande.

Tänk på att det måste få ta tid. Vägen fram till situationen idag har förmodligen tagit några år och då är det orimligt att vända det på kort tid. Prata, förhandla, tjata, välj era strider. Och sluta aldrig visa att ni förstår hur mycket datorn hjälper honom.

När det gäller vänner skulle ni kanske kunna kolla om han har skaffat vänner i något spel eller på annat sätt via nätet. Uppmuntra det och se om det går att hjälpa dem att träffas också. Bjud hem dem eller följ med när de ska träffas så ni kan stötta om det inte blir som han hade tänkt sig.