Efter Våldtagen på nätet

Nu har Uppdrag granskning precis tagit slut. Ni kan se det i efterhand här. Ni kan också chatta med mig, eller läsa chatten i efterhand.

Den del där jag kommenterar är 6 minuter och 20 sekunder långt så ni förstår att allt jag ville säga inte kom med. Mitt viktigaste mål var att ta så mycket taltid som möjligt och det lyckades jag ju bra med. Det var viktigt att inte tid slösades bort på innehållslöst prat från skräckföreläsaren som var med mig i studion. Men det fanns mycket mer att säga och här är några av de sakerna:

Min viktigaste poäng är att vi inte ska fokusera så mycket på vad barnen ska göra och inte göra. Det som behövs idag är vuxna som tar ansvar för sin relation till barn. På allvar, inte bara på ytan. De nya strömningarna med hårda tag och gränssättning mot unga kommer inte att tillföra något när det gäller barns säkerhet på nätet.

Forskningen är idag enig om att det inte finns några råd vi kan ge barn som garanterar deras säkerhet. Det finns inte heller några tekniska hjälpmedel som ökar barns säkerhet på nätet, oavsett vad marknadsföringen säger. Vi ska inte, som en polis sa i tv efter självmordet i Kumla, se till att våra barn inte lägger ut bilder på nätet. Tvärtom! Att vi ger det rådet är att spela förövarna i händerna. Det är precis det som utgör grunden för en utpressningssituation, som många av de här barnen blir utsatta för. Om det inte finns någon skamlig hemlighet, går det inte att använda den för att tvinga fram andra handlingar. När vuxna skuldbelägger barnen ger vi bränsle till den manipulativa process som ofta föregår vuxnas sexuella exploatering av unga via nätet.

Det här är allvarliga saker och det blir allt allvarligare. När jag började varna för detta, för 8 år sedan, fanns mest en oro för att unga skulle få det svårare än nödvändigt. Men sen kom forskningsrapporter som gav stöd för det jag sagt och på senare tid har det blivit mer och mer tydligt att för många unga är detta en fråga om liv och död.

Nedan ger jag några korta råd till vuxna och barn. Men det är lite vanskligt att göra såna här sammanställningar. Jag oroar mig lite för att den kommunikation mellan barn och vuxna som jag förordar ska används som ännu ett vapen mot unga. Det får aldrig vara ett krav att berätta allt. Det ska vara ett erbjudande från vuxna, ett gott råd till de unga. Inget annat. Om unga inte vill berätta måste det vara deras val och frånvaron av förtroende får inte användas för att skuldbelägga någon.

Se gärna min webbföreläsning Ungas säkerhet på nätet och ställ frågor till Fråga forskarna – unga online. Eller ställ en fråga till Net Nanny.

Vad ska vuxna göra?

  • Se till att tydligt signalera att du är beredd att lyssna. Moralisera inte. Bit ihop om din första reaktion och sov på saken, hellre än att visa att du blir upprörd.
  • Fundera på, och diskutera med andra, hur annorlunda världen ser ut idag. Det faktum att alla finns på nätet gör till exempel att det inte är lika allvarligt om det finns en olämplig bild där ute. Avdramatisera digitala fotspår snarare än att hota med dem.
  • Lär dina barn att känna efter och följa sina känslor. Tala om att det är ok att svika ett löfte om det inte känns bra att följa det.
  • Ge lite tips på hur man kan ta sig ur en knivig situation utan att såra någon. Förklara att alla kan göra misstag men att inga är så allvarliga att de inte går att rätta till.

Vad ska unga göra?

  • Om du oroar dig, prata med nån. Det är alltid, alltid bättre att berätta än att gå med på att sånt du inte vill.
  • Träna dig själv att känna efter: Vill du göra det som den andra föreslår? Ger er relation dig något eller är det mest bara du som ger? Den typen av frågor behöver alla ställa sig på och utanför nätet.
  • Tänk på att inga misstag är så allvarliga att de inte går att rätta till. Berätta för någon!

Netnanny i Minibladet

Tidigare i höst var det premiär för en tidning för och om barn – Minibladet – som följer med etablerade vuxentidningar. I dagsläget är det Sydsvenskan och City som har hakat på men fler är på gång. Minibladet finns dels i nätversion, dels kommer vissa artiklar i papperstidningen. Tanken är att barn ska få nyheter och nöjen i tidningen, precis som vuxna och att vuxna ska kunna läsa om barn.

Och till min stora glädje fick Net Nanny frågan om hon ville ha en frågespalt i Minibladet. Läs mina svar och ställ frågor till mig här.

Jag har tyvärr inte sett papperstidningen men fick den här bilden skickad och det ser ju fint ut.

Pappersbilaga, nr 2

Spela inte förövarna i händerna

Idag väcktes åtal mot den man som utpressat en flicka i Kumla. Det hela uppdagades i våras när flickan tog sitt liv. Jag var med i Tvärsnytt 19.15 ikväll för att tala om vad man kan göra åt det här problemet, men vi hade 180 sekunder på oss så det mesta och viktigaste jag hade att säga hanns inte med. Här kommer det istället:

Min viktigaste poäng är att vi inte ska fokusera så mycket på vad barnen ska göra och inte göra. Det som behövs idag är vuxna som tar ansvar för sin relation till barn. På allvar, inte bara på ytan. De nya strömningarna med hårda tag och gränssättning mot unga kommer inte att tillföra något när det gäller barns säkerhet på nätet.

Det finns alltså inga råd vi kan ge barn som garanterar deras säkerhet. Vi ska inte, som en polis sa i tv efter självmordet i våras, se till att våra barn inte lägger ut bilder på nätet. Tvärtom! Att vi ger det rådet är att spela förövarna i händerna. Det är precis det som utgör grunden för en utpressningssituation, till exempel. Om det inte finns någon skamlig hemlighet, går det inte att använda den för att tvinga fram andra handlingar. När vuxna skuldbelägger barnen ger vi bränsle till den manipulativa process som ofta föregår vuxnas sexuella exploatering av unga via nätet.

Det här är allvarliga saker och det blir allt allvarligare. När jag började varna för detta, för 6 år sedan, fanns mest en oro för att unga skulle få det svårare än nödvändigt. Men de senaste åren har det blivit mer och mer tydligt att för många unga är detta en fråga om liv och död.

Nedan ger jag några korta råd till vuxna och barn. Men det är lite vanskligt att göra såna här sammanställningar. Jag oroar mig lite för att den kommunikation mellan barn och vuxna som jag förordar ska används som ännu ett vapen mot unga. Det får aldrig vara ett krav att berätta allt. Det ska vara ett erbjudande från vuxna, ett gott råd till de unga. Inget annat. Om unga inte vill berätta måste det vara deras val och frånvaron av förtroende får inte användas för att skuldbelägga någon.

Se gärna min webbföreläsning Ungas säkerhet på nätet och ställ frågor till Fråga forskarna – unga online. Eller ställ en fråga till Net Nanny.

Vad ska då vuxna göra?

Se till att tydligt signalera att du är beredd att lyssna. Moralisera inte. Bit ihop om din första reaktion och sov på saken, hellre än att visa att du blir upprörd. Fundera på, och diskutera med andra, hur annorlunda världen ser ut idag; att alla finns på nätet gör till exempel att det inte är lika allvarligt om det finns en olämplig bild där ute. Lär dina barn att känna efter och följa sina känslor. Tala om att det är ok att svika ett löfte om det inte känns bra att följa det. Ge lite tips på hur man kan ta sig ur en knivig situation utan att såra någon. Förklara att alla kan göra misstag men att inga är så allvarliga att de inte går att rätta till.

Vad ska unga göra?

Om du oroar dig, prata med nån. Det är alltid, alltid bättre att berätta än att gå med på att sånt du inte vill. Träna dig själv att känna efter; Vill du göra det som den andra föreslår? Ger er relation dig något eller är det mest bara du som ger? Den typen av frågor behöver alla ställa sig på och utanför nätet. Tänk på att inga misstag är så allvarliga att de inte går att rätta till. Berätta för någon!

 

Datorn är hans trygghet – hur sätter jag gränser?

Fråga: Jag har en son som precis fyllt 15 år! Han har adhd, diabetes och ångestproblematik. Vi har kämpat mycket med skola och läkare för att få hjälp! Han har tics som är riktigt jobbiga vid inre stress!  Han mår bra att stunder sitta vid datorn och släppa alla krav! Dessvärre har det gått över styr! Han sitter hela dygnet vid datorn förutom de få timmar han sover!  Har du tips hur jag kan sätta bra regler för honom utan att ta bort tryggheten som datorn gett honom! Han har inga vänner alls så mitt dåliga samvete för det gör att jag haft svårt att sätta gränser!

 

Svar: Det här är du verkligen inte ensam om. Tvärtom är det just vår omsorg om barnen som gör det svårt att sätta gränser ibland. Min första tanke är att söka hjälp av någon professionell. Det brukar vara så enkelt att ordna saker när det kommer någon utifrån som kan se vad man egentligen håller på med. En familj består som regel av en eller två vuxna, som dessutom är känslomässigt engagerade i frågan – det behövs oftast någon utifrån. Ett enda samtal med BUP kan ibland vara det som krävs.

Men som jag förstår det har ni redan kämpat för att få hjälp så det kanske inte är ett alternativ. I så fall måste ni ta tag i det själva. Och involvera sonen i arbetet.

Ni ser att er pojke mår bra framför datorn. Det måste vara utgångspunkten i ert arbete med honom. Prata om att ni ser att det är bra för honom men att ni oroar er för att det blir för mycket. Det kan vara lämpligt att utgå från att dygnet bara har 24 timmar och diskutera vilka aktiviteter dessa timmar ska räcka till. Gör en lista tillsammans på vad som måste rymmas, t ex:

  • sömn, kolla hur många timmar man behöver i hans ålder
  • dusch, tandborstning och annan personlig hygien
  • mat, prata om att näring är viktigt för alla men särskilt om man har olika problem som diabetes och ångest. Se till att ni äter åtminstone ett mål om dagen tillsammans så att ni inte stöttar hans datorsittande genom att servera mackor och läsk framför datorn.
  • motion. Att röra på sig varje dag är viktigt för alla men särskilt för de problem ni berättar om. Här tänker jag inte bara på att diabetes kräver motion utan även att ångest kan dämpas när endorfiner frigörs i kroppen vid fysisk ansträngning. Om han inte motionerar idag kan ni börja med korta promenader tillsammans för att öka på efterhand till ombytt träning. Hellre en kort stund varje dag än ett längre pass en gång i veckan. I början kommer han att känna sig sämre av motionen men bara efter ett par gånger börjar belöningen komma. En kort löptur, 10 minuter i början, sen dusch och middag och sen är kvällen vigd åt datorn, t ex.
  • varva ner innan sömn är viktigt om man sitter mycket vid datorn. Det är svårt att somna direkt när man har stängt av datorn. Finns det något lugnare han gillar? Läsa en bok? Kolla på en film i sängen? Lyssna på musik?

Prata om att det blir annorlunda under skoltid. Sommarlov och andra lediga dagar kan han sitta fler timmar vid datorn. Då blir ledighet och datorsittande något att se fram emot också, snarare än ganska trist rutin i längden.

En möjlig väg skulle kunna vara att dela upp dagen så att de aktiviteter ni listat varvas med datorsittande.

Tänk på att det måste få ta tid. Vägen fram till situationen idag har förmodligen tagit några år och då är det orimligt att vända det på kort tid. Prata, förhandla, tjata, välj era strider. Och sluta aldrig visa att ni förstår hur mycket datorn hjälper honom.

När det gäller vänner skulle ni kanske kunna kolla om han har skaffat vänner i något spel eller på annat sätt via nätet. Uppmuntra det och se om det går att hjälpa dem att träffas också. Bjud hem dem eller följ med när de ska träffas så ni kan stötta om det inte blir som han hade tänkt sig.

Fråga om barn och internet

Här kommer frågor och svar från kvällens chatt med Sydsvenska dagbladets läsare.

Bibblio: Hur bemöta föräldrar som vill skydda barnen genom att övervaka dem på nätet eller hindra dem att sitta vid datorn?
Elza Dunkels: Där tycker jag att man kan be dem jämföra med hur de agerar utanför nätet. Övervakar de barnen även där? Hindrar de barnen från att ha kontakt med kompisar, från att leka, osv? För mig låter det som en familj i kris, om föräldrarna övervakar så hårt. Väldigt få tycker att det är ett normalt sätt att vara förälder utanför nätet men så snart internet kommer in i bilden händer något. För många men inte för alla.Så jag tror att det är bra att vi pratar mer om det här. Då blir det tydligare att alla inte håller med. Då blir det lättare att vara den som ställer sig upp på ett föräldramöte och säger ifrån, eller som tar diskussionen med andra vuxna.

Vi måste komma ihåg att alla som övervakar och förbjuder gör det av omsorg om barnet. Det är bara så att något gick lite fel i tänkandet kring denna omsorg. Jag skrev om det nyligen: http://blogg.umu.se/forskarbloggen/2013/05/foraldramanus/

18:45, 22 May 2013

Pernilla: Hur lär man sina barn undvika tex pedofiler på nätet?
Elza Dunkels: Det gäller att ge dem verktyg för att sätta gränser. Att lära barnen känna efter inom sig själva när något känns bra eller inte. Det är det allra viktigaste eftersom sexuella förövare utnyttjar barns svagheter.Sen är det också viktigt att man är tydlig med (och också menar) att de alltid kan komma och berätta. Att man lovar att inte bli arg eller rädd, att man tydligt signalerar att ”jag är en stark vuxen och jag klarar av att du berättar”. Och att de inte är medskyldiga bara för att de har lagt ut en bild, t ex.

Beroende på barnets ålder kan man ju prata om sånt som står i tidningarna, det har de säkert hört om ändå. Men även får mindre barn kan det vara bra att vara lite vag (det finns läskiga saker på nätet) men tala om att de alltid kan berätta om de känner sig illa till mods.

18:40, 22 May 2013

Lillis: Kan skolor enligt lag förbjuda elever att använda mobiler under skoltid och ta dem ifrån barnen?
Elza Dunkels: Det där fick jag googla. Och svret verkar vara nej, om det inte finns särskilda skäl. Hittade bl a en artikel där en tidning ställt samma fråga http://hd.se/helsingborg/2013/04/29/skolverket-det-ar-ett-oregleratoch direkt från Skolinspektionenhttp://www.skolinspektionen.se/sv/Anmalningar/Nyheter-Anmalningar/Forbud-maste-byggas-pa-overenskommelse-med-elever-och-foraldrar/

18:36, 22 May 2013

Henrik: Vår tvååring använder mobilen på sitt sätt. Han öppnar bilder och kollar våra videor, sen kan han öppna youtube och leta upp traktorfilmer. Lite orolig för att han ska se något hemskt och samtidigt är man ju stolt att han klarar så mycket.
Elza Dunkels: Fantastiskt! Så kul för en tvååring att kunna se en traktor när han vill, och inte vara utlämnad till att traktorn ska köra förbi hemma. Det går ju att skapa en kanal på Youtube som är för ert barn, med traktorfilmer och annat kul. Sen samlar ni allt han gillar i den kanalen. Det blir ett sätt att minska risken att han kommer in på hemska saker.Eftersom han redan gör sånt här är det nog en bra idé att tala om att det finns läskiga saker som han kan råka hamna på men att han alltid kan tala om det för er. Det kan också vara läge att säga att han inte får klicka på allt. Det är rätt tidigt att ta det snacket med en tvååring men tänk så skönt att ni redan har börjat prata om det när han är några år till!

18:34, 22 May 2013

Mordochai: Vad faror ser du att 3 åringar lår sig att använda tex Netflix eller spel på en padda?
Elza Dunkels: Inga direkta. Det är klart att om barnen själva får välja hela tiden kan det bli något negativt. Ifall ingen vuxen styr över deras tid men det gäller ju allt, inte bara Netflix och Ipad.

18:30, 22 May 2013

Anna: Vilka förmågor kommer våra barn att ha som den äldre generationen saknar, på grund av internet?
Elza Dunkels: Jag ser att många unga är duktiga på att lära sig i grupp. De tar hjälp av andra och de är väldigt generösa med sin kunskap. Det leder till att många har utvecklat effektiva lärandemodeller som vi inte har.Det är också många yngre som har utvecklat en sund inställning till hierarkier, därför att makt inte syns på samma sätt på nätet som det gör utanför. Jag kan tänka mig att fler kommer att vara kritiska i sitt förhållningssätt och tänka utanför ramarna.

Mest troligt kommer de också att kunna läsa mellan raderna även på nätet, som vi äldre kan göra i rummet. Du vet när man tror att man förstår vad för typ av människa man har att göra med bara genom att titta på dem. Den förmågan får många även på nätet till slut.

18:26, 22 May 2013

Junior: Hej Elza!! Barn och barn. Min särbo har en son som är 23 år. Inte klarat gymnasiet, Har inte jobbat i sitt liv. Sitter bara kvar hos mamma. framför datorn…Uppe på nätter och sover halva dagen. Jag har försökt få min särbo att inse problemet o bryta detta mönster. Som pågått i sex-sju år! Råd?
Elza Dunkels: Å, om jag hade svaret! Du är inte ensam om denna fundering. Det är många som sitter hemma, som hoppat av skolan, inte jobbar, hänger framför datorn. Jag tror att vi måste sätta det här i ett större sammanhang. Det här handar om barn (alltså när de var barn) som saknar något. Jag vill inte gärna säga att de inte klarat skolan utan att skolan inte klarat barnen. Jag tror inte att någon väljer detta liv med öppna ögon utan att det har varit en flykt från något. En ganska lätt flykt i och för sig – det är ju kul att spela spel! Men omvärlden har inte lyckats matcha det. Många far illa i skolan, det måste vi erkänna. Så det är ett viktigt perspektiv, för att inte skuldbelägga den vuxna man som sitter hemma. Det finns en risk att alla runt omkring är så känslomässigt engagerade i det här att det blir konflikt bara därför. Så det är viktigt att förstå att det kan finnas skäl till att det blev så här. Och tänka att han har mognat medan åren har gått. Det kommer att bli enklare att plugga nu bara för att han har mognat. Enklare att söka jobb än när han var 18, för ingen vill anställa en som är för ung.Men sen handlar det ju också om ett lidande som måste tas tag i. Både mannen i fråga och hans familj far illa av situationen. Jag skulle rekommendera att familjen verkligen sätter sig tillsammans och pratar om det här (men då måste ju alla se att det inte är ok först). Sen får man jämka ihop sina ståndpunkter. Det ÄR svårt att få ett jobb men man kanske kan enas om att vända på dygnet först? Eller läsa in gymnasiet medan han söker jobb? Ekonomi är ett bra styrmedel – alla måste kunna försörja sig själva. Det kanske kan vara en ingång. Hur som helst gör man inte den unge mannen en tjänst genom att bara låta detta pågå.

18:20, 22 May 2013

Nisse: Tror du ungdomarna kommer överge Facebook snart? Det finns tecken på det. Kan det gå samma väg som Lunarstorm och Bilddagboken? Tidigare använde sällan de unga samma community som föräldrar och vice versa.
Elza Dunkels: Jo det finns tecken på det men frågan är hur vi ska tolka tecknen. Jag är inte helt säker på att Fb är samma typ av mötesplats som de du nämner. Idag pratar man om egocentriska mötesplatser och då menar man inte i nån värderande mening. Det betyder bara att man bygger sitt nätverk utifrån sig själv och sina kontakter, inte intresse eller geografi som förr i tiden, för 10 år sen. Och då blir det nog inte lika viktigt om man har föräldrar och andra vuxna i det nätverket för det går att undvika dem när man vill. Lite som att bo hemma – man hänger inte med varann bara för att man bor under samma tak. Om Fb försvinner beror det snarare på att något annat kommer, som är bättre.

18:12, 22 May 2013

Mossig: Det känns som att barn i dag är mindre allmänbildade på grund av mer tid framför datorer och med spotify och iTunes jämfört med förr när de ändå fick lite nyheter via vanlig tv och radio. Håller du med?
Elza Dunkels: Nej, jag håller inte med. Inte om vi pratar generellt. Det finns säkert unga som är mindre allmänbildade men jag ser nog den motsatta bilden. Det finns så många fler möjligheter att ta reda på saker idag, utan att anstränga sig. Därför är det många unga (och gamla) som kollar upp saker istället för att köra ”snillen spekulerar” som man gjorde förr. Men du har rätt i att vi inte längre matas med nyheter mellan andra saker. Idag får vi söka upp nyheterna. Det kan komma att påverka i längden. Men då pratar vi bara om nyheter filtrerade genom redaktioner. Det finns ju andra nyheter och andra kanaler. Men intressant att fundera över!

18:09, 22 May 2013

Vickan: Hej! Vad vet du om Moviestar Planet? Är det ett ok forum att låta sina barn vara på?
Elza Dunkels: Det är ju väldigt populärt i vissa åldrar. Så jag tycker att man ska prata med barnen om varför de vill vara där. Troligen är det för att alla andra är där och för att det verkar roligt. Då kan det väl vara en bra idé att låta dem prova. Prata bara om att ha ett säkert lösenord och att inte lämna ut det till andra. Och berätta att de alltid, alltid får säga till om det händer nåt som de tycker är lite obehagligt. Även om de tänker att de själva är skyldiga. Att det alltid är bättre att berätta. Då ser jag inga problem med Moviestar.

18:06, 22 May 2013

Miri: Hej jag är en syster till en tjej som är 16 år. Hon sitter dagligen vid daotrn och mobilen, i flera timmar utan att ta paus. när man försöker prata med henne så är hon aggressiv av sig och skriker hela tiden. mina föräldrar är frustrerade och vet inte vad de ska göra, alla mår dåligt. vad kan jag göra?
Elza Dunkels: Ja, det där låter inte så bra. Nu vet jag inte hur gammal du själv är men spontant tycker jag inte att du ska behöva ta ansvar för situationen. Det är väldigt bra att du engagerar dig men du behöver nog hjälp från dina föräldrar. Ni behöver nog prata ihop er allihop, alltså även din syster. Lyssna på varandras frustration och försöka hitta något ni alla kan enas om. Vi vet ju inte om hon är arg för att någon avbryter henne eller för att hon har andra bekymmer. Det kan ju vara så att hon behöver prata om det, men det kan också vara så att hon har fastnat i ett beteende kring dator och mobil. Att hon inte klarar att bryta utan ständigt måste ha koll på vad som sägs. Det gör ju inget om man sitter med näsan i mobilen hela tiden ifall man ändå klarar av att umgås med familen, sköta skolan, sömn och mat. Så det får bli ett givande och tagande när ni ska lösa det här. Stort lycka till!

18:03, 22 May 2013

Moderator – Sydsvenskan: Hej Elza. Kan du inleda med att beskriva lite kort vad din forskning går ut på?
Elza Dunkels: Jag forskar om unga och nätet ur två perspektiv. Dels det som handlar om ungas lärande, eftersom jag arbetar med lärarutbildning. Dels är jag intresserad av ungas personliga säkerhet på nätet: vad som är farligt, vad man kan göra åt det och hur vi tänker omkring de frågorna.

18:01, 22 May 2013

Samtalet är bästa filtret

Sydsvenska dagbladet har en artikel om mig idag. Dessutom kan man chatta med mig ikväll kl 18. Det går bra att ställa frågor redan nu. Chatten Fråga om barn och internet.

Samtalet är bästa filtret tycker nätnanny och expert

De smarta mobilerna förändrar barns och ungas nätvanor. Men svaret till rådvilla föräldrar som undrar hur de ska få mer koll är fortfarande detsamma: prata, prata, prata. Åtminstone från forskarhåll.

Vuxenvärlden har svårt att hänga med i barnens digitala vardag. Föräldrar oroar sig över all tid barnen lägger framför olika skärmar, att de ska stöta på obehagliga saker när de surfar runt på internet eller bli utsatta i sociala medier.

Men de synpunkter och råd som oftast förs fram i den allmänna debatten är både felaktiga och farliga, anser Elza Dunkels, som forskar om unga och nätet vid Umeå universitet.

För att ge föräldrar vetenskapligt grundade svar på alla funderingar startade hon därför en frågelåda på webben för tre år sedan.

Hon kallar den Net Nanny med en blinkning till alla programvaror med samma namn som finns för föräldrakontroll av barns nätbruk.

Elza Dunkels är djupt kritisk till tekniska lösningar för filtrering och övervakning i datorer och mobiltelefoner.

– De är bara ett sätt att köpa sig fri från att prata med barnen, säger hon. Att samtala med dem skapar störst trygghet.

Nyligen startade hon och nätforskaren Marcin de Kaminski vid Lunds universitet ytterligare en experttjänst på nätet: ”Fråga forskarna: Unga online”.

Den var en reaktion på diskussionen efter vårens tragiska händelse i Kumla då en 13-årig flicka tog sitt liv sedan en 44-årig man gjort sig skyldig till sexualbrott mot henne på nätet.

– Våra svar bygger på vetenskaplig kunskap och inte åsikter och gissningar. Vi hoppas att fler forskare ska ansluta sig efterhand, säger Elza Dunkels.

Elza Dunkels svar på sex vanliga frågor

1. Vilka regler kan föräldrar ge sina barn om hur de ska agera på nätet?

– Man kan inte ge sina barn en lista med tio punkter att följa, ge dem ett lösenord och sedan gå därifrån. Det handlar om saker man inte helt kan ha koll på. Det viktigaste är att hela tiden prata med dem om nätet. Inte som något separat från livet, utan som en del av livet. Barnen måste lära sig ett kritiskt förhållningssätt, att sätta gränser för sig själva och inte gå med på saker de inte vill. Har man satt upp en massa regler är risken att de inte vågar berätta om de råkar ut för något för att de tycker det är deras eget fel.

2. Kan barn skyddas genom filter eller övervakningsfunktioner?

– Nej. Jag tycker det kan jämföras med att ha övervakningskameror på barnens rum eller säga att de ska sitta i vardagsrummet och umgås med kompisar. Unga måste ha en frizon där vuxna inte alltid är med. Det finns heller inga filter som fungerar och bara släpper igenom precis det vi önskar. All filtrering bygger på kultur och värderingar.

3. Hur pratar man med små barn om obehagliga och känsliga saker på nätet?

– Det är bra att erkänna att det är svåra frågor, det betyder att de är viktiga. Man får anpassa samtalet efter ålder. Statens medieråd och Skolverket har tagit fram sagoboken ”Nosa på nätet” som kan användas för att ta upp de här frågorna med yngre barn. Visst finns det jätteäckliga saker de kan stöta på, men då ska de ropa på en vuxen och prata om det så att de inte är ensamma med det de har sett.

4. Hur mycket ska barn få hålla på med mobilen och datorn?

– Det finns inget generellt svar. Man måste se till helheten och ha ett pågående samtal med sina barn. Är barnet jättetrött i skolan för att det ligger och facebookar halva natten eller spelar så mycket att det varken sover eller äter så är det ju ett problem. Den nya tekniken kan vara en mäktig konkurrent, men den tar inte bort föräldraansvaret.

– För en del barn är det rena räddningen att sitta mycket framför datorn. Vi ska inte romantisera hur det var förr, det har alltid funnits de som inte fått vara med och spela fotboll. I dag kan den som blir mobbad i skolan ändå få ett umgänge på nätet.

5. Ska man oroa sig mer när barnen har internet med sig överallt i mobilen?

– I grunden förändrar det ingenting. Tidigare oroade vi oss för att barnen stängde in sig på sina rum och bara satt stilla framför datorn hela dagarna. Det gör de inte längre. Så egentligen är det något positivt. Samtidigt ger mobilen nya möjligheter, som att lägga ut bilder och film direkt på nätet. Men även detta måste man prata om för att de ska kunna skydda sig.

– Det är jätteskönt att kunna få tag på sina barn och veta att de kan få tag på en själv om det är någonting. De kan larma, söka hjälp och dokumentera händelser. Men att kontrollera var barnen är via gps- eller gsm-funktioner är groteskt och dumt. Det enda man kan veta säkert är var telefonen är. Den som rövar bort ett barn låter ju inte det behålla mobilen. Och om barnet vill dölja sina aktiviteter så lämnar det bara telefonen någon annanstans.

6. Bör föräldrar vara där barnen är på nätet för att få koll?

– Vem hinner med det? Visst ska man engagera sig i barnens nätvanor, precis som i deras andra fritidsintressen. Men bara för att barnen spelar fotboll behöver man inte spela själv. Börjar man vara polis hittar barnen bara ett annat ställe att vara på. Vill barnen att man ska vara vän med dem på Facebook så ska man tacka ja, men inte annars. Man ska inte försöka bli vän med barnens alla kompisar för att ha koll. Det är överhuvudtaget inte lämpligt att som vuxen initiera kontakt med andra barn på nätet.

Fler råd till vuxna

Sajten Mediebarn.se riktar sig till vuxna som vill veta mer om barns och ungas nätvanor. Statens medieråd ligger bakom. Här finns information om vad barn i olika åldersgrupper, mellan två och sexton år, gör framför datorn och vilka de vanligaste sajterna och spelen är. Råd och tips om vad som kan vara bra att tänka på som förälder ges också. ”Net Nanny” har webbadressen netnanny.wordpress.com. ”Fråga forskarna: Unga online” når du på ask.fm/ungaonline.

Barn och regler

systemet

Lilla Gumman som i normala fall skriver om prylar har i ett par dagar ägnat sig åt barnfrågor. Dels i inlägget Barn och sociala medier, dels i Våra barns liv på nätet. Ni som följer Net Nanny vet att jag säger nästan precis tvärtom och jag tänkte ägna några inlägg åt att förklara varför.

När det gäller åldersgränser, som jag kommenterat tidigare, tycker jag inte att argumentet ”en åldersgräns är en åldersgräns” håller. Det är enorm skillnad mellan Systembolagets åldersgräns och Facebooks åldersgräns. Den ena är lagstadgad, den andra satt av aktören själv. Det är rimligt att anta att de väljer att ha åldersgränsen 13 för att hålla ryggen fri, för att slippa kritik för bristande övervakning av aktiviteter på mötesplatsen. Det är ju ett vanligt knep, att lägga in begränsningar för att markera att man inte tar ansvar för delar av verksamheten. Självklart är denna åldersgräns ett resultat av debatten i USA som är mycket mindre informerad än den är här i Sverige. Trots att jag brukar klaga på att vi inte har kommit någonvart på 15 år, har vi kommit längre än många andra länder. Det betyder alltså att åldersgränsen på t ex Facebook är att betrakta som en friskrivning av en kommersiell aktör. Åldersgränsen på Systembolaget är inskriven i lagen av folkhälsoskäl som i princip ingen emotsäger. Mycket stor skillnad. Det är också något man kan diskutera med sina barn utan att riskera att de blir kriminella.

Generellt kan man säga att det inte går att sätta åldersgränser på barnens nätanvändning. (Här ska jag erkänna att jag lekte med tanken att á la 90-tal sätta ihop en lista över vad man får göra i en viss ålder och hur länge man bör få hålla på men jag insåg att ironin skulle kunna gå någon förbi och att risken var stor att listan skulle cirkulera som något forskningen säger.) Poängen jag vill göra är att det är lätt att önska sig en lista, något konkret att hålla sig till. Det märker jag på de frågor jag får till Net Nanny och när föräldrar hör av sig efter föräldramöten; förtvivlade för att mötet enats om gemensamma regler för alla barn. Det är klart att det enklaste vore att ha regler att hålla sig till, konkreta listor med tider och aktiviteter som är ok. Det kommer aldrig att hända, tyvärr. Vi kommer aldrig att kunna skapa listor som fungerar för alla barn i en viss ålder. Inte ens om vi skulle nöja oss med att säga att den här listan gäller de flesta barnen i den här åldern. Nätanvändning är så individuellt att man får likna det vid användning av andra infrastrukturella element som vägar och vattendrag i det här avseendet. Det finns helt klart faror men det går att hjälpa barnen navigera så att de är rimligt säkra och ändå får behålla den sociala dimensionen av livet som denna infrastruktur kan ge dem.

Självklart menar jag inte att man av slapphet ska säga ok då till allt barnen tjatar om. Det kan vara en bra diskussion att problematisera det där om att alla andra får ju, både för barnen och de vuxna i familjen. Och självklart ska man säga nej om man verkligen anser att det är till mer skada än nytta för barnen. Däremot ska argumentet inte vara att det finns en åldersgräns, för det gör det inte i verklig bemärkelse. Lika lite som det finns för spel; PEGI t ex är en rekommendation eller guide som ska ge vuxna vägledning avseende spelens innehåll ifall de själva inte spelar spel. Precis som Systembolagets tips på vilken dryck som passar till vilken mat; det är inte några fastlagda regler utan bara tips från dem som har fördjupat sig mer än de flesta hinner med. Det är viktigt att komma ihåg att dessa rekommendationer bygger på värderingar och du som vuxen måste alltså dela dessa värderingar eller göra din egen bedömning. Det här är något jag kommer att komma in på när det gäller filter i ett senare  inlägg.

Så min rekommendation, som alltså baserar sig på min egen och andras forskning om ungas nätanvändning, är att du som förälder med gott samvete kan bestämma vad barnen ska få göra. Den bedömningen ska du basera på din kunskap om barnet och din kunskap om det barnet efterfrågar att få göra. Man kan följa rekommendationer men då gäller det att veta vem som utfärdat rekommendationen och på vilka grunder. Klassisk källkritik med andra ord. Och att ständigt påminna sig själv om att alla barn inte passar in i samma mall. Behandla barnen orättvist, det är det rättvisaste du kan göra. Läs mer i mina råd till vuxna (pdf som mer än gärna får spridas) där jag bland annat skriver

Var orättvis. Varje barn har rätt att bedömas utifrån sin unika situation och inte utifrån fastlagda regler. Det ena barnet mår kanske bra av att någon avbryter datoranvändandet ofta medan ett annat barn mår bra av att använda datorn mycket. Rättvisa är inte att behandla alla lika, rättvisa är att titta ett barn i ögonen och se hur det mår. Och därefter våga agera vuxet utifrån vad man ser.

De närmaste dagarna kommer inlägg om filter, tid vid datorn, föräldramanuset, identitetsarbete och säkert en hel del annat.