Föräldrar och mobiltelefoner

I eftermiddag ska jag prata i Studio Ett om föräldrar och mobiltelefoner. Jag vill inte avslöja redan nu vilken ståndpunkt jag kommer att inta men en antydan kan ni kanske få från mitt svar i Minibladet:

Finns det någon forskning på hur riktigt små barn påverkas av sina föräldrars mobilsurfande? Mitt barnbarn är ett halvår och sedan hon föddes har båda hennes föräldrar grejat med sina telefoner varje ledig stund, t.ex. vid amning eller när flickan leker själv i babygymmet?

Det här tror jag är en fråga om värderingar. Småbarnsföräldrar har i alla tider behövt avkoppling från den intensiva vardag som livet med bebisar är. Innan vi fick internet i mobilen gjorde vi annat. Jag minns att jag gjorde upp handlingslistor i huvudet när jag ammade. Jag försökte ofta ha besök av nån vuxen så vi kunde dricka kaffe när bebisen låg på sin lekmatta, eller så hängde jag tvätt eller pratade i telefon. Småbarnsföräldrar behöver massor av stöd för att orka. Att prata med andra föräldrar via nätet eller söka information om något man oroar sig för, är en enorm förbättring av livet för många. Det är lätt att haka upp sig på att det är just en telefon som tar uppmärksamheten från barnet, men testa att i tanken byta ut telefonen mot en bok eller en tvätthög så blir det tydligare att det är en värderingsfråga. Här finns ett bra blogginlägg om just detta. Grattis till barnbarnet!

Annonser

Föräldrarna är rädda när klassen bloggar

F: Jag är lärare på en skola med yngre barn ettan till femman. Jag vill utveckla vårt arbete med IKT och vi har startat klassbloggar som en informationskanal till föräldrarna samt för att eleverna ska få publicera sina arbeten för verkliga mottagare. Det är alltså öppna bloggar på internet. Nu har vi märkt en väldig rädsla från föräldrar som vi inte var riktigt beredda på. De vill inte att barnens namn ska synas. De vill inte att barnen ska synas på några bilder. De vill inte heller att vi ska skriva var vi ska om vi ska på utflykt för att de då är rädda att det ska komma pedofiler och kidnappare och röva bort barnen i skogen. Jag skulle behöva hjälp med hur jag bemöter denna oro.

 

S: Tack för din fråga! Det är ett relativt vanligt problem du tar upp. Du som lärare har funderat på de här frågorna ur ett professionellt perspektiv och ser fördelarna med att publicera på riktigt, som det blir när arbeten läggs ut på nätet. Samtidigt har föräldrarna fått sin information främst från medierapportering om ungas nätanvändning. Vi vet att den är sensationalistisk till sin karaktär och att den lyfter fram det värsta. Det är alltså två perspektiv på samma sak som krockar. Både du som lärare och föräldrarna har barnens bästa för ögonen men olika ingångar.

Föräldrarna som oroar sig på det här viset har för lite information om de här frågorna. Vilket också är typiskt. Hemmen består som regel av för få vuxna för att någon bra diskussion ska komma till stånd. Som lärare har du däremot ett kollegium att stöta och blöta frågor med.  Oron har också att göra med en ganska vanlig tanke om hur man är en god förälder idag, som jag skrivit om under rubriken Föräldramanus.

Så hur informerar vi bäst? Jag har tidigare lagt upp länkar till gratis resurser om ungas nätanvändning, tänkta för skolor som vill arbeta med de här frågorna. Det är ett sätt. Du hittar dem här http://www.kulturer.net/2013/08/13/uppdaterade-gratisresurser. Men en kort sammanfattning här och nu: Du kan utan tvekan svara föräldrarna att oron är överdriven. Det finns inget enkelt samband mellan att lägga ut personlig information på nätet och faror som sexuella förövare och trakasserier. Man skulle kunna säga att det går att skydda sig mot faror på nätet genom att inte vara på nätet men då blir plötsligt det sociala och pedagogiska priset för högt. De pedagogiska vinsterna med webbpublicering är så stora att det inte får hindras av en obefogad oro, lika lite som barns umgänge på en lekplats får hindras av oro för olyckor som kan inträffa. Istället handlar säkerhet på nätet om två viktiga saker: att barnen har någon de kan vända sig till och att man håller igång ett samtal om frågorna. Det gäller alltså att skapa ett samtalsklimat som gör att unga känner förtroende för vuxna när det gäller sånt de råkar ut för på nätet. Prata med barnen om att lägga ut saker på nätet! Inte i form av varningar som ”allt du lägger ut på nätet finns kvar för alltid” utan som en påminnelse om hur man ska tänka om sig själv och andra. Låt detta samtal löpa genom hela skolåret och var noga med att det inte blir normativt. Och tala gärna om för föräldrarna att det inte finns några enkla regler att sätta upp för barnen som gör att de är trygga på nätet. Det förtroendefulla, ständigt pågående etiska samtalet är den säkraste metoden.

Hoppas att denna korta sammanfattning är till någon nytta. Stort lycka till!

 

Datorn är hans trygghet – hur sätter jag gränser?

Fråga: Jag har en son som precis fyllt 15 år! Han har adhd, diabetes och ångestproblematik. Vi har kämpat mycket med skola och läkare för att få hjälp! Han har tics som är riktigt jobbiga vid inre stress!  Han mår bra att stunder sitta vid datorn och släppa alla krav! Dessvärre har det gått över styr! Han sitter hela dygnet vid datorn förutom de få timmar han sover!  Har du tips hur jag kan sätta bra regler för honom utan att ta bort tryggheten som datorn gett honom! Han har inga vänner alls så mitt dåliga samvete för det gör att jag haft svårt att sätta gränser!

 

Svar: Det här är du verkligen inte ensam om. Tvärtom är det just vår omsorg om barnen som gör det svårt att sätta gränser ibland. Min första tanke är att söka hjälp av någon professionell. Det brukar vara så enkelt att ordna saker när det kommer någon utifrån som kan se vad man egentligen håller på med. En familj består som regel av en eller två vuxna, som dessutom är känslomässigt engagerade i frågan – det behövs oftast någon utifrån. Ett enda samtal med BUP kan ibland vara det som krävs.

Men som jag förstår det har ni redan kämpat för att få hjälp så det kanske inte är ett alternativ. I så fall måste ni ta tag i det själva. Och involvera sonen i arbetet.

Ni ser att er pojke mår bra framför datorn. Det måste vara utgångspunkten i ert arbete med honom. Prata om att ni ser att det är bra för honom men att ni oroar er för att det blir för mycket. Det kan vara lämpligt att utgå från att dygnet bara har 24 timmar och diskutera vilka aktiviteter dessa timmar ska räcka till. Gör en lista tillsammans på vad som måste rymmas, t ex:

  • sömn, kolla hur många timmar man behöver i hans ålder
  • dusch, tandborstning och annan personlig hygien
  • mat, prata om att näring är viktigt för alla men särskilt om man har olika problem som diabetes och ångest. Se till att ni äter åtminstone ett mål om dagen tillsammans så att ni inte stöttar hans datorsittande genom att servera mackor och läsk framför datorn.
  • motion. Att röra på sig varje dag är viktigt för alla men särskilt för de problem ni berättar om. Här tänker jag inte bara på att diabetes kräver motion utan även att ångest kan dämpas när endorfiner frigörs i kroppen vid fysisk ansträngning. Om han inte motionerar idag kan ni börja med korta promenader tillsammans för att öka på efterhand till ombytt träning. Hellre en kort stund varje dag än ett längre pass en gång i veckan. I början kommer han att känna sig sämre av motionen men bara efter ett par gånger börjar belöningen komma. En kort löptur, 10 minuter i början, sen dusch och middag och sen är kvällen vigd åt datorn, t ex.
  • varva ner innan sömn är viktigt om man sitter mycket vid datorn. Det är svårt att somna direkt när man har stängt av datorn. Finns det något lugnare han gillar? Läsa en bok? Kolla på en film i sängen? Lyssna på musik?

Prata om att det blir annorlunda under skoltid. Sommarlov och andra lediga dagar kan han sitta fler timmar vid datorn. Då blir ledighet och datorsittande något att se fram emot också, snarare än ganska trist rutin i längden.

En möjlig väg skulle kunna vara att dela upp dagen så att de aktiviteter ni listat varvas med datorsittande.

Tänk på att det måste få ta tid. Vägen fram till situationen idag har förmodligen tagit några år och då är det orimligt att vända det på kort tid. Prata, förhandla, tjata, välj era strider. Och sluta aldrig visa att ni förstår hur mycket datorn hjälper honom.

När det gäller vänner skulle ni kanske kunna kolla om han har skaffat vänner i något spel eller på annat sätt via nätet. Uppmuntra det och se om det går att hjälpa dem att träffas också. Bjud hem dem eller följ med när de ska träffas så ni kan stötta om det inte blir som han hade tänkt sig.

Tid är inte problemet

Pressmeddelande från Umeå universitet

Nya rön om barn och problematisk internetanvändning: Tid är inte problemet

Att barn spenderar mycket tid på nätet är inte nödvändigtvis ett tecken på att de har problem relaterade till sin internetanvändning. Det är en av slutsatserna i den senaste rapporten från det europeiska forskningsnätverket EU Kids Online, där man tittat på överdriven användning av internet i åldrarna 11-16 år. En av forskarna bakom studien är Elza Dunkels, Umeå universitet.

Studien visar att de flesta barn hanterar sin internetanvändning mycket bra och att de som är mest sårbara för att hamna i överdriven användning är äldre barn, barn som har känslomässiga problem och de som man skulle kunna kalla för sensationssökande.

Internet har blivit en viktig del av barns och ungas liv. I Sverige är ca 20 procent av 11-16-åringarna uppkopplade tre eller fler timmar en vardag och en helgdag är ca en tredjedel på internet så länge. Den ökade tiden ungdomar spenderar på nätet har oroat många vuxna; finns det risk att unga hamnar i problematiskt internetanvändande? EU Kids Online har därför frågat barn i åldrarna 11-16 år hur ofta de upplever tecken på överdrivet användande. De fem frågor EU Kids Online valde för att komma åt barnens egna upplevelser av överdriven användning var: hur ofta man låtit bli att sova eller äta p.g.a. internet, hur ofta man känt sig oroad när man inte kunnat vara på internet, om man tillbringat mindre tid än man borde med familj/vänner eller med skolarbete p.g.a. internet, om man surfat fastän man inte riktigt varit intresserad, och om man misslyckats med att försöka ägna mindre tid på nätet fastän man velat.

En procent av de europeiska barnen riskerar att hamna i överdriven internetanvändning

En procent av alla europeiska barn i studien har svarat ja på alla fem frågorna och är därmed enligt EU Kids Online i riskzonen för problematisk internetanvändning. De barn som svarat ja på mer än en fråga uppger också att de har psykologiska och känslomässiga problem som påverkar deras beteende på och utanför nätet. Trots att Sverige är ett av de länder där internetanvändandet är mest omfattande, är det inte fler barn som enligt denna definition hamnar i riskzonen, snarare tvärtom.

Procentandelen av barn som svarat positivt på åtminstone en av frågorna varierar mellan länderna. Lägst andel, 17 procent, återfinns i Italien och högst, 49 procent, i Estland. För Sveriges del är det 34 procent av barnen som har upplevt minst en av de saker frågorna tar upp. Rapporten visar att det vanligaste är att barnen har surfat fast de egentligen inte varit intresserade. Det minst vanliga svaret är att de vid något tillfälle har struntat i mat och sömn.

Cecilia von Feilitzen som har varit ansvarig för EU Kids Online i Sverige förklarar:
– Det finns ingen entydighet kring begreppet överdriven internetanvändning men man har valt att utgå från dessa fem frågor som tillsammans kan anses påverka barnets sociala liv samt fysiska och psykiska hälsa. Rapporten väljer att inte använda uttryck som internetberoende då det är omdiskuterat bland forskare.

Överdriven internetanvändning: Vad ska föräldrarna göra?

När det gäller att förebygga problematisk internetanvändning rekommenderar EU Kids Online att föräldrar engagerar sig i sina barns internetanvändning genom att stötta och diskutera. Kanske särskilt när barnen har blivit upprörda över något, men även i vardagssituationer. Elza Dunkels kommenterar resultaten:
– Vi vet idag att det bästa sättet att stötta barn är att hålla kommunikationskanalen mellan barn och vuxna öppen. Det är alltså viktigt att inte fördöma och kritisera utan vara genuint intresserad av barnens nätanvändning. När föräldrar och barn kan prata öppet om dessa frågor är chansen större att den tid barnen spenderar på nätet hjälper dem att utveckla ett hälsosamt förhållningssätt till internetanvändning.

Andra resultat:

• EU Kids Onlines resultat tyder på att strategier för att skydda barn måste börja utanför nätet och vid tidig ålder, till exempel genom att vuxna ser hur barnen mår och identifierar barn som visar tecken på olika typer av problem.
• Det är viktigt att notera att tidsbegränsning inte är det bästa sättet att hantera
överdrivet och problematiskt internetanvändande eftersom det inte tar hänsyn till orsaken till beteendet.
• Om ett barn redan upplever att internetanvändningen har gått för långt, vilket ofta visar sig genom att de svarar ja på alla de fem frågorna som nämns ovan,
rekommenderar vi att föräldrarna söker professionell hjälp. Skolkuratorn, skolpsykologen eller barn- och ungdomsmottagningen kan hjälpa till med de
problem barnet med största sannolikhet har utanför nätet.

För frågor, kontakta gärna:

Elza Dunkels, institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet
Telefon: 070-2735323
E-post: elza.dunkels@edusci.umu.se

Pressbild

För mer information:

Rapporten “Excessive Internet Use among European Children” granskar europeiska barns risk att hamna i överdriven internetanvändning. Studien är en djupanalys av
19,834 europeiska barn i åldrarna 11-16 år i 25 EU-länder.

Läs hela rapporten Excessive Internet Use among European Children av David Smahel, Ellen Helsper, Lelia Green, Veronika Kalmus, Lukas Blinka och Kjartan Ólafsson på:

http://www2.lse.ac.uk/media@lse/research/EUKidsOnline/EU%20Kids%20III/Reports/Ex cessiveUse.pdf

Information om projektet och studien:

• EU Kids Online syftar till att öka kunskap om europeiska barns och föräldrars erfarenheter av risker och säkerhet på nätet och därigenom bidra till en säkrare nätmiljö för barn. Projektet finansieras av EC Safer Internet Programme (SI-2010- TN-4201001).
• EU Kids Online genomförde intervjuer i hemmen med 25,000 barn i åldrarna 9-16
år och deras föräldrar.
• Mer information kan fås av det svenska forskarteamet som arbetat med studien: Cecilia von Feilitzen, Södertörns högskola, cecilia.von.feilitzen@sh.se , Olle Findahl, World Internet Institute och Högskolan i Gävle, olle.findahl@wii.se, och Elza Dunkels, Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet,
elza.dunkels@edusci.umu.se
• En svensk rapport ”Hur farligt är internet?” har publicerats av The International
Clearinghouse on Children, Youth and Media, Nordicom, Göteborgs universitet
• För fler europeiska resultat, rapporter och detaljer om studien besök www.eukidsonline.net eller EU Kids Onlines Facebookprofil.

Vem får prata om säkerhet?

Från Nätkulturer.

I USA har det blossat upp en debatt kring en väldigt, väldigt mysko app. Girls around me heter den och den samlar data från Facebook och Foursquare och sammanställer den till en karta över kvinnor i närheten av den plats man befinner sig. Nej, det är inte ett skämt. För tillfället ska den vara nere men det intressanta är ju att det är möjligt att skapa en sån här applikation med hjälp av uppgifter vi lämnar ifrån oss. Och det måste naturligtvis diskuteras.

Det skumma med debatten kring just denna app är att den handlar om sexism i lika stor utsträckning som om teknik. Och på det sättet påminner den om olika diskussioner kring barns säkerhet. Kashmir Hill på Forbes menar att debatten har varit lika otäck som appen eftersom den har stereotypiserat kvinnor som sårbara och män som potentiella våldtäktsmän. Hon säger också att

“You’re too public with your digital data, ladies,” may be the new “your skirt was too short and you had it coming.”

Och så kan vi ju inte ha det. Precis som vi har diskussioner kring barns säkerhet på nätet som riskerar att landa i ett skuldbeläggande av barnen ifall något faktiskt skulle inträffa. ”Jag sa ju att du inte fick lägga ut bilder på nätet och kolla vad som hände!” eller skuldbelägga föräldrar ”Jaha, du har inte haft datorn i vardagsrummet/använt familjefilter/kollat igenom datorn med jämna mellanrum. Så ansvarslöst!”

Säkerhetsfrågor har med människosyn att göra. Det är viktigt att komma ihåg. Man får inte göra det enbart till en teknisk fråga. När frågor om internetsäkerhet reduceras till teknik dyker det upp lösningsförslag som inte är förenliga med en modern människosyn. Istället präglas de av sexism och childism; det är säkrast om dessa sårbara grupper inte till fullo utnyttjar nätets alla möjligheter, för sin egen skull. Och så uppstår råden att inte lämna ut personlig information på nätet, t ex.

Det är viktigt att diskutera teknisk säkerhet på nätet och de flesta av oss skulle på bra av en redig reality check. Men det betyder inte att vi får kringgå de viktiga demokratiska frågorna om allas lika värde. Alltså ska inte säkerhetsexperterna ha monopol på frågor om internetsäkerhet. Vi som arbetar med de här frågorna ur andra synvinklar; pedagogiska, sociologiska, psykologiska, sexologiska och allt vad det kan vara är extremt viktiga. Om vi inte är med och diskuterar är risken överhängande att vi offrar demokratiska värden för att vi låter skräcken för en oönskad teknisk utveckling ta över.

Vi som arbetar med den icke-tekniska delen av internetsäkerhet är lika mycket säkerhetsexperter. Det kanske är dags att vi börjar kalla oss det. Nya visitkort, kanske?

Facebook till 9-åring?

Fråga: Mitt barn är 9 år och har tills alldeles nyligen inte varit speciellt intresserad av dator och dataspel. Nu har vi köpt ett onlinespel och även något som heter Sims 3. Jag och min man är väldigt ointresserade själva av datorer, använder det bara för bokning av resor, söka upp saker, betala räkningar osv. Inget direkt spelande eller så. Jag har facebook men inte min man som tycker det är jättelöjligt. Själv har jag bara ca 50 vänner och i stort sett bara såna som jag umgås med i ”verkligheten”. Nu har mitt barn börjat tjata om att ha facebook för det är större delen av klassen som har det. Vet inte varför för det är ju 13-årsgräns. Är jätteosäker på hur jag ska göra, ska man fejka åldern, fast jag lägger in lösenord osv så att jag kan ha koll eller ska man stå på sig och neka? Tycker det här är så svårt.

Svar: Tack för din fråga som beskriver ett vanligt och krångligt problem. Jag har tidigare skrivit om just Facebooks åldersgräns (https://netnanny.wordpress.com/2011/04/05/barn-och-facebook) och att jag tycker att det här är en fråga som man som förälder bör bestämma relativt fritt, inte så mycket utifrån vad Facebook säger. Min erfarenhet är också att FB ger de flesta så mycket ur socialt hänseende att det vore dumt att förneka sitt barn allt detta roliga. Om 4 år har vi knappast kvar FB som det ser ut idag så att vänta till 13 år kanske inte heller är ett alternativ.

Grejen med FB:s regler är att de mest troligt handlar om att ha ryggen fri. De vill kunna försvara sig mot kritik gällande barn och oönskade kontakter, t ex. Och om man då själv gör bedömningen att FB är en relativt trygg plats för barnet kan man gott låta barnet skaffa sig ett konto.

Precis som du säger har de flesta kontakt med folk de redan känner och troligen kommer det att gälla ditt barn också, det är ju därför barn vill ha FB, för att deras kompisar har det och de märker att det händer mycket kul där.

Sen tycker jag att du ska tänka efter om du verkligen ska ”ha koll på” ditt barn genom att ha tillgång till kontot eller om ni ska prata igenom att det är ett stort ansvar, att alla måste ta ansvar för det de säger på FB, att det alltid går att komma och prata med dig om allt som händer, att du lovar att inte bli arg eller rädd. Såna saker är förmodligen långt säkrare än att tro att man har kontroll ifall man går in och kollar då och då. Du bygger inte heller upp ett förtroende genom att övervaka och förtroendet är vårt bästa sätt att skydda barnen mot faror på nätet.

Jag brukar vänta på att bli inbjuden som vän. Som vuxen bör man vara försiktig med att själv skicka vänförfrågan till unga men glatt tacka ja så snart de frågar. Om ens barn inte vill vara vän på FB finns det säkert goda skäl som man möjligen lite försiktigt kan försöka fråga om. Det kan handla om att barnet vill ha ett friutrymme där inga vuxna lyssnar, inte för att göra dumheter utan för att vara just barn. Min erfarenhet är dock att de flesta addar viktiga vuxna i sin omgivning.