Skärmberoende

Den här veckan har ägnats åt dataspel och beroendefrågan, i två inlägg av Daniel Kardefelt-Winther: ett i tisdags och ett i onsdags. Därefter länkade jag till den debattartikel om frågan som jag skrivit under tillsammans med en massa forskare på området. Nu tänkte jag ge några avslutande ord om beroende och skärmar.

Förutom att forskningsläget måste anses vara extremt skakigt, som diskuterats tidigare den här veckan, ser jag flera problem med att låna terminologi från beroendefältet.

Dels riskerar man att patologisera fenomen och utövare. Genom att använda sjukdomsterminologi framstår spelande och spelare som något sjukt. Även den som spelar på ett för omgivningen acceptabelt sätt kan alltså ses som sjuk. Kanske inte akut sjuk men potentiellt sjuk. De bör se upp så att de inte fastnar och omgivningen bör vara vaksamma så att spelandet inte går över styr. Och detta trots att vi inte har några som helst belägg för att spelande eller annan skärmtid kan skapa ett beroende. Vi riskerar då att missa hela den sunda användningen, som ändå får betraktas som den övervägande delen.

Dels kan sjukdomsterminologin bli ännu en vattendelare mellan oss och dom, t ex mellan spelare och icke-spelare eller mellan unga och vuxna. Och det är ett problem ur samhällsperspektiv. Målet för ett samhälle måste vara ett inkluderande synsätt, där de som har mer makt lyssnar även på de som har mindre makt. Om vi låter beroendeivrarna få definiera problemen är risken överhängande att maktstrukturer förstärks.

Det finns utan tvekan problem. Det finns stora problem med att många unga mår dåligt idag. Det finns fler än nånsin som struntar i att gå till skolan. Det finns klasskillnader som tar sig uttryck i utanförskap, våld och ett ointresse för samhällsfrågor. Men det är inte hela bilden. På många sätt har vi en bättre värld än nånsin. Vilket är naturligt; vi lever i en civilisation och en civilisation strävar hela tiden efter förkovring och förbättring. Och framförallt går det inte att skylla problemen på skärmar. För att få så här stora problem med skolan krävs betydligt hårdare insatser än att bara ge barnen tillgång till skärmar. T ex kan man kraftigt skära ner på de ekonomiska resurserna till skolan, eller införa tätare standardiserad mätning av elevernas mätbara resultat. För att få ner ungas psykiska hälsoläge kan man också skära ner på de ekonomiska resurserna till förskola, barnavård, mödravård, barnpsyk och socialtjänst. Det är långt rimligare att söka orsakerna till dagens problem i den änden än att försöka hitta orsaken i spelande och allmän skärmanvändning.

Vi som kritiserar beroendebegreppet är alltså inte naiva teknikoptimister. Det är vi som tar ansvar för frågan. Den som bara har hittat en syndabock eller en folkjävul är den som är naiv och undviker att ta ansvar.

Om du vill läsa mer om detta kan jag rekommendera mina böcker Vad gör unga på nätet? och Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Jag har också skrivit oräkneliga blogginlägg om frågan, t ex:

Om varför det är farligt att starta och underblåsa paniker kring nätet: Den farliga paniken. Debatten fortsätter här: Panikdebatten forts.

Om ett av de återkommande debattämnena: Mobiltelefoner i skolan.

Om det stora kriget om #skärmtid

Och så den orimligt långa men kanske viktigaste texten: Lagom är bäst.

Ni kan också se Net Nannys inlägg om skärmtid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s