Spela inte förövarna i händerna

Idag väcktes åtal mot den man som utpressat en flicka i Kumla. Det hela uppdagades i våras när flickan tog sitt liv. Jag var med i Tvärsnytt 19.15 ikväll för att tala om vad man kan göra åt det här problemet, men vi hade 180 sekunder på oss så det mesta och viktigaste jag hade att säga hanns inte med. Här kommer det istället:

Min viktigaste poäng är att vi inte ska fokusera så mycket på vad barnen ska göra och inte göra. Det som behövs idag är vuxna som tar ansvar för sin relation till barn. På allvar, inte bara på ytan. De nya strömningarna med hårda tag och gränssättning mot unga kommer inte att tillföra något när det gäller barns säkerhet på nätet.

Det finns alltså inga råd vi kan ge barn som garanterar deras säkerhet. Vi ska inte, som en polis sa i tv efter självmordet i våras, se till att våra barn inte lägger ut bilder på nätet. Tvärtom! Att vi ger det rådet är att spela förövarna i händerna. Det är precis det som utgör grunden för en utpressningssituation, till exempel. Om det inte finns någon skamlig hemlighet, går det inte att använda den för att tvinga fram andra handlingar. När vuxna skuldbelägger barnen ger vi bränsle till den manipulativa process som ofta föregår vuxnas sexuella exploatering av unga via nätet.

Det här är allvarliga saker och det blir allt allvarligare. När jag började varna för detta, för 6 år sedan, fanns mest en oro för att unga skulle få det svårare än nödvändigt. Men de senaste åren har det blivit mer och mer tydligt att för många unga är detta en fråga om liv och död.

Nedan ger jag några korta råd till vuxna och barn. Men det är lite vanskligt att göra såna här sammanställningar. Jag oroar mig lite för att den kommunikation mellan barn och vuxna som jag förordar ska används som ännu ett vapen mot unga. Det får aldrig vara ett krav att berätta allt. Det ska vara ett erbjudande från vuxna, ett gott råd till de unga. Inget annat. Om unga inte vill berätta måste det vara deras val och frånvaron av förtroende får inte användas för att skuldbelägga någon.

Se gärna min webbföreläsning Ungas säkerhet på nätet och ställ frågor till Fråga forskarna – unga online. Eller ställ en fråga till Net Nanny.

Vad ska då vuxna göra?

Se till att tydligt signalera att du är beredd att lyssna. Moralisera inte. Bit ihop om din första reaktion och sov på saken, hellre än att visa att du blir upprörd. Fundera på, och diskutera med andra, hur annorlunda världen ser ut idag; att alla finns på nätet gör till exempel att det inte är lika allvarligt om det finns en olämplig bild där ute. Lär dina barn att känna efter och följa sina känslor. Tala om att det är ok att svika ett löfte om det inte känns bra att följa det. Ge lite tips på hur man kan ta sig ur en knivig situation utan att såra någon. Förklara att alla kan göra misstag men att inga är så allvarliga att de inte går att rätta till.

Vad ska unga göra?

Om du oroar dig, prata med nån. Det är alltid, alltid bättre att berätta än att gå med på att sånt du inte vill. Träna dig själv att känna efter; Vill du göra det som den andra föreslår? Ger er relation dig något eller är det mest bara du som ger? Den typen av frågor behöver alla ställa sig på och utanför nätet. Tänk på att inga misstag är så allvarliga att de inte går att rätta till. Berätta för någon!

 

Föräldrarna är rädda när klassen bloggar

F: Jag är lärare på en skola med yngre barn ettan till femman. Jag vill utveckla vårt arbete med IKT och vi har startat klassbloggar som en informationskanal till föräldrarna samt för att eleverna ska få publicera sina arbeten för verkliga mottagare. Det är alltså öppna bloggar på internet. Nu har vi märkt en väldig rädsla från föräldrar som vi inte var riktigt beredda på. De vill inte att barnens namn ska synas. De vill inte att barnen ska synas på några bilder. De vill inte heller att vi ska skriva var vi ska om vi ska på utflykt för att de då är rädda att det ska komma pedofiler och kidnappare och röva bort barnen i skogen. Jag skulle behöva hjälp med hur jag bemöter denna oro.

 

S: Tack för din fråga! Det är ett relativt vanligt problem du tar upp. Du som lärare har funderat på de här frågorna ur ett professionellt perspektiv och ser fördelarna med att publicera på riktigt, som det blir när arbeten läggs ut på nätet. Samtidigt har föräldrarna fått sin information främst från medierapportering om ungas nätanvändning. Vi vet att den är sensationalistisk till sin karaktär och att den lyfter fram det värsta. Det är alltså två perspektiv på samma sak som krockar. Både du som lärare och föräldrarna har barnens bästa för ögonen men olika ingångar.

Föräldrarna som oroar sig på det här viset har för lite information om de här frågorna. Vilket också är typiskt. Hemmen består som regel av för få vuxna för att någon bra diskussion ska komma till stånd. Som lärare har du däremot ett kollegium att stöta och blöta frågor med.  Oron har också att göra med en ganska vanlig tanke om hur man är en god förälder idag, som jag skrivit om under rubriken Föräldramanus.

Så hur informerar vi bäst? Jag har tidigare lagt upp länkar till gratis resurser om ungas nätanvändning, tänkta för skolor som vill arbeta med de här frågorna. Det är ett sätt. Du hittar dem här http://www.kulturer.net/2013/08/13/uppdaterade-gratisresurser. Men en kort sammanfattning här och nu: Du kan utan tvekan svara föräldrarna att oron är överdriven. Det finns inget enkelt samband mellan att lägga ut personlig information på nätet och faror som sexuella förövare och trakasserier. Man skulle kunna säga att det går att skydda sig mot faror på nätet genom att inte vara på nätet men då blir plötsligt det sociala och pedagogiska priset för högt. De pedagogiska vinsterna med webbpublicering är så stora att det inte får hindras av en obefogad oro, lika lite som barns umgänge på en lekplats får hindras av oro för olyckor som kan inträffa. Istället handlar säkerhet på nätet om två viktiga saker: att barnen har någon de kan vända sig till och att man håller igång ett samtal om frågorna. Det gäller alltså att skapa ett samtalsklimat som gör att unga känner förtroende för vuxna när det gäller sånt de råkar ut för på nätet. Prata med barnen om att lägga ut saker på nätet! Inte i form av varningar som ”allt du lägger ut på nätet finns kvar för alltid” utan som en påminnelse om hur man ska tänka om sig själv och andra. Låt detta samtal löpa genom hela skolåret och var noga med att det inte blir normativt. Och tala gärna om för föräldrarna att det inte finns några enkla regler att sätta upp för barnen som gör att de är trygga på nätet. Det förtroendefulla, ständigt pågående etiska samtalet är den säkraste metoden.

Hoppas att denna korta sammanfattning är till någon nytta. Stort lycka till!