Ungas säkerhet på nätet

Igår höll jag en föreläsning på Google+ för att gå igenom viktiga frågor kring ungas personliga säkerhet på nätet. Jag hade ungefär 40 tittare när föreläsningen gick direkt men den går alltså att se i efterhand också. Sprid, dela, använd, hur mycket ni vill.

 

Annonser

Öppen föreläsning på Google+

Idag kl 15 ger jag en öppen föreläsning om ungas säkerhet på nätet. Det är ett sätt att sammanfatta kritiken mot de okunniga uttalanden som gjorts i samband med näthatsdebatten och efter händelserna i Kumla. Jag ska försöka hålla det kort men vi får se hur det går med den saken.

Föreläsning: Ungas säkerhet på nätet

Plats: Google+ alternativt Youtube

Tid: Onsdag 20 mars kl 15

Läs också om föreläsningen i Umeå universitets kalendarium.

Föreläsningen kan ses direkt eller i efterhand på Youtube. Om ni har frågor efteråt kan dessa ställas till mig på Net Nanny eller Facebookgruppen Vad gör unga på nätet? alternativt till mig och Marcin de Kaminski på Forskarna svarar; Unga online.

Vill någon diskutera eller fråga något före föreläsningen finns det ett event på Facebook.

Föreläsningen får spridas och användas i utbildningssammanhang. Ni får mer än gärna bädda in Youtubefilmen där den gör nytta, t ex på en skolas webbplats eller om du bloggar om de här frågorna. Nästa vecka kommer jag att följa upp föreläsningen med litteraturtips här på Net Nanny och på Nätkulturer.

Forskare lanserar frågetjänst om unga och nätet

Välkommen att ställa frågor i vår frågetjänst Fråga forskarna: Unga online som lanseras idag.

Logotypen är skapad av Joel Dunkels http://www.behance.net/dunkels

Den senaste tidens diskussioner om näthat, nätmobbning och ungas utsatthet på nätet visar med tydlighet att det finns ett stort kunskapsglapp vad gäller unga och nätet. För att möta behovet av kunskap startar nu nätforskare från två svenska universitet en gemensam webbtjänst dit skolpersonal, föräldrar och andra kan vända sig med sina frågor.

Många av de tips och råd som hörts den senaste tiden ökar inte alls ungas säkerhet på nätet. Främst eftersom de ofta bygger på snabba reaktioner på något som upplevs som extremt obehagligt. Det är inte ovanligt att vuxna får huvuddelen av sin information om unga och nätet från media. När det så ofta främst rapporteras om hemska händelser kan det vara svårt att sortera informationen och det är lätt att få en snäv bild av läget. I den nya tjänsten, Fråga forskarna: Unga online, besvaras därför frågor rörande en mängd aspekter kring unga och nätet direkt av forskare utifrån ett vetenskapligt perspektiv.

– Det finns mycket som tyder på att de tips och råd rörande unga och nätet som ofta upprepas är utslag av en uppiskad stämning och att de skapar en farligare situation för barnen, säger Elza Dunkels. Vi vill därför förmedla kunskap grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet snarare än rädsla och oro.

– När nätet betraktas som skrämmande och farligt görs situationen svårare för de många barn och unga som spenderar en stor del av sitt liv online, menar Marcin de Kaminski. Det är viktigt att förklara Internet och förstå de processer som våra unga är en del av.

Elza Dunkels är lektor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet. Hennes forskning handlar bland annat om ungas personliga säkerhet på nätet. Hon har skrivit boken Vad gör unga på nätet? som ifrågasätter många av de invanda föreställningarna om unga och nätet.

Marcin de Kaminski är doktorand vid rättssociologiska enheten, Lunds universitet. Hans forskning fokuserar på sociala normer i unga nätkulturer. Han är verksam i forskargruppen Cybernormer och har där ett särskilt fokus på normkonflikter mellan nätet och vardagen bortom nätet.

”Fråga forskarna: Unga online” går att nå via forskarbloggarna www.kulturer.net, netnanny.wordpress.com och www.cybernormer.se och dessutom presenteras frågor och svar via Facebook (Fråga forskarna: Unga online) och Twitter (www.twitter.com/ungaonline). Förhoppningen är att frågelådan med tiden ska inkludera fler nätforskare och  sammantaget generera en gedigen kunskapsdatabas.

Kontaktinfo:

Elza Dunkels
Email: elza.dunkels@edusci.umu.se
Telefon: +46 (0)72735323

Marcin de Kaminski
Email: marcin.de_kaminski@soclaw.lu.se
Telefon +46-(0)768-045151

Logotypen är skapad av Joel Dunkels www.behance.net/dunkels

Farliga säkerhetsråd

Ikväll ska jag till Göteborg för att delta i Svt Debatt och prata om nätmobbning, apropå flickan i Kumla som tog sitt liv och där man snabbt misstänkte en koppling till nätmobbning. Nu har ämnet tagit en helt annan vändning och vi får se vilka som kommer att debattera. Idag meddelades nämligen att polisen misstänker att det var en 45-årig man som utgav sig för att vara född 1997 och inte en 15-årig pojke. Det enda jag tänker på nu är att vi absolut inte får drabbas av blind panik, som i citatet från Svt Nyheter:

– Det är ju ett fenomen just nu att unga trakasserar unga på internet utan att förstå vad det kan leda till. Det är bland annat därför vi valt att vara väldigt offensiva med information. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, sade Nylén.

För det första hoppas jag att citatet är publicerat ur sitt sammanhang. Annars är det högst anmärkningsvärt att prata om att unga trakasserar unga på internet, fast det just avslöjats att det var en vuxen. Om citatet är korrekt är det ändå inte någon chock för mig, så här ser det väldigt ofta ut när vi diskuterar obehagligheter på nätet; det pratas om att unga är förövarna. Men det är extra illa om det görs när man faktiskt avslöjat att det inte var en ung förövare. Det här är ett utslag av juvenism (se t ex ett tidigare inlägg), som bildar ett filter genom vilket vi betraktar världen. Samma sak hände efter händelserna i Bjästa; det satt folk i tv-sofforna och pratade om hur vi ska få unga att uppföra sig bättre på nätet, när tre av de centrala i hela händelsen, såsom tv-programmet skildrar den, var vuxna. Jag tänker då på rektorn, fritidsledaren och prästen. Ingen ropade efter att präster ska följa lagen.

Men även om citatet skulle vara taget ur sitt sammanhang är det allvarligt att Mats Nylén, som är kommunikationschef vid polisen i Örebro län, lite i en bisats lägger skulden på de unga offren. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, säger han. Läs det igen. Varför vill han varna? Vet han att det är farligt eller är det bara en gissning? Och vilka saker borde de inte lägga ut? Finns det en lista över vilka saker som är olämpliga? Eller finns det en lista över vad som är rent farligt att lägga ut? Eller kan man gruppera det lite lösare och säga att en viss typ av information ska man inte dela med sig? Isåfall skulle jag vilja se en sådan uppräkning och, allra viktigast, på vilka grunder den är sammanställd. Det finns nämligen ingen forskning som stöder att man skulle kunna upprätta sådana förteckningar.

Och här kommer vi till en av de poänger jag hoppas hinna göra i kvällens Svt Debatt: När man på det här sättet lägger skulden (eller ansvaret om ni inte gillar ordet skuld) på den unga nätanvändaren, då har man skapat en farligare situation än om man inte hade varnat alls. Om man ger sken av att det är offrets uppförande som avgör om hen ska bli utsatt eller inte (ja, ni har rätt – det här känns igen från kort-kjol-debatten) ökar risken enormt att hen inte vågar berätta för någon vad som hänt. Vi har ju nämligen signalerat tydligt att så där som du har gjort, det gör man bara inte.

Och om jag ska sammanfatta vad forskningen säger om säkerhet på nätet så är det enda sättet vi kan skydda våra barn att vi har en öppen kommunikationskanal mellan vuxna och barn. Om det finns någon vuxen som barn kan vända sig till när de oroar sig, minskar alltså risken att bli utsatt på nätet. Idag saknar många, kanske de flesta någon att prata med. De pratar kompisar men det är under förutsättning att de har kompisar de litar på. Vissa barn är helt ensamma med sin oro. Och en stor del av den oron har vi vuxna planterat hos dem.

Det är nu det avgörs om vi kan prata om detta på ett sätt som är förankrat i verklig kunskap om unga och nätet eller om vi kommer att prata om det med känslor, fördomar och gissningar som ledstjärnor.

Barn och regler

systemet

Lilla Gumman som i normala fall skriver om prylar har i ett par dagar ägnat sig åt barnfrågor. Dels i inlägget Barn och sociala medier, dels i Våra barns liv på nätet. Ni som följer Net Nanny vet att jag säger nästan precis tvärtom och jag tänkte ägna några inlägg åt att förklara varför.

När det gäller åldersgränser, som jag kommenterat tidigare, tycker jag inte att argumentet ”en åldersgräns är en åldersgräns” håller. Det är enorm skillnad mellan Systembolagets åldersgräns och Facebooks åldersgräns. Den ena är lagstadgad, den andra satt av aktören själv. Det är rimligt att anta att de väljer att ha åldersgränsen 13 för att hålla ryggen fri, för att slippa kritik för bristande övervakning av aktiviteter på mötesplatsen. Det är ju ett vanligt knep, att lägga in begränsningar för att markera att man inte tar ansvar för delar av verksamheten. Självklart är denna åldersgräns ett resultat av debatten i USA som är mycket mindre informerad än den är här i Sverige. Trots att jag brukar klaga på att vi inte har kommit någonvart på 15 år, har vi kommit längre än många andra länder. Det betyder alltså att åldersgränsen på t ex Facebook är att betrakta som en friskrivning av en kommersiell aktör. Åldersgränsen på Systembolaget är inskriven i lagen av folkhälsoskäl som i princip ingen emotsäger. Mycket stor skillnad. Det är också något man kan diskutera med sina barn utan att riskera att de blir kriminella.

Generellt kan man säga att det inte går att sätta åldersgränser på barnens nätanvändning. (Här ska jag erkänna att jag lekte med tanken att á la 90-tal sätta ihop en lista över vad man får göra i en viss ålder och hur länge man bör få hålla på men jag insåg att ironin skulle kunna gå någon förbi och att risken var stor att listan skulle cirkulera som något forskningen säger.) Poängen jag vill göra är att det är lätt att önska sig en lista, något konkret att hålla sig till. Det märker jag på de frågor jag får till Net Nanny och när föräldrar hör av sig efter föräldramöten; förtvivlade för att mötet enats om gemensamma regler för alla barn. Det är klart att det enklaste vore att ha regler att hålla sig till, konkreta listor med tider och aktiviteter som är ok. Det kommer aldrig att hända, tyvärr. Vi kommer aldrig att kunna skapa listor som fungerar för alla barn i en viss ålder. Inte ens om vi skulle nöja oss med att säga att den här listan gäller de flesta barnen i den här åldern. Nätanvändning är så individuellt att man får likna det vid användning av andra infrastrukturella element som vägar och vattendrag i det här avseendet. Det finns helt klart faror men det går att hjälpa barnen navigera så att de är rimligt säkra och ändå får behålla den sociala dimensionen av livet som denna infrastruktur kan ge dem.

Självklart menar jag inte att man av slapphet ska säga ok då till allt barnen tjatar om. Det kan vara en bra diskussion att problematisera det där om att alla andra får ju, både för barnen och de vuxna i familjen. Och självklart ska man säga nej om man verkligen anser att det är till mer skada än nytta för barnen. Däremot ska argumentet inte vara att det finns en åldersgräns, för det gör det inte i verklig bemärkelse. Lika lite som det finns för spel; PEGI t ex är en rekommendation eller guide som ska ge vuxna vägledning avseende spelens innehåll ifall de själva inte spelar spel. Precis som Systembolagets tips på vilken dryck som passar till vilken mat; det är inte några fastlagda regler utan bara tips från dem som har fördjupat sig mer än de flesta hinner med. Det är viktigt att komma ihåg att dessa rekommendationer bygger på värderingar och du som vuxen måste alltså dela dessa värderingar eller göra din egen bedömning. Det här är något jag kommer att komma in på när det gäller filter i ett senare  inlägg.

Så min rekommendation, som alltså baserar sig på min egen och andras forskning om ungas nätanvändning, är att du som förälder med gott samvete kan bestämma vad barnen ska få göra. Den bedömningen ska du basera på din kunskap om barnet och din kunskap om det barnet efterfrågar att få göra. Man kan följa rekommendationer men då gäller det att veta vem som utfärdat rekommendationen och på vilka grunder. Klassisk källkritik med andra ord. Och att ständigt påminna sig själv om att alla barn inte passar in i samma mall. Behandla barnen orättvist, det är det rättvisaste du kan göra. Läs mer i mina råd till vuxna (pdf som mer än gärna får spridas) där jag bland annat skriver

Var orättvis. Varje barn har rätt att bedömas utifrån sin unika situation och inte utifrån fastlagda regler. Det ena barnet mår kanske bra av att någon avbryter datoranvändandet ofta medan ett annat barn mår bra av att använda datorn mycket. Rättvisa är inte att behandla alla lika, rättvisa är att titta ett barn i ögonen och se hur det mår. Och därefter våga agera vuxet utifrån vad man ser.

De närmaste dagarna kommer inlägg om filter, tid vid datorn, föräldramanuset, identitetsarbete och säkert en hel del annat.