Vänförfrågan

F: Jag har fått en vänförfrågan på Facebook från en person som jag kan inte för mitt liv påminna mig att vi setts. Ska jag acceptera?

S: Det där är nog en fråga som kommer att dyka upp mer och mer för många av oss. Det är ju så enkelt att skicka iväg en vänförfrågan men det kan kännas lite oförskämt att tacka nej. Samtidigt kan det vara skönt att inte vara vän med vem som helst på FB till exempel eftersom man kanske skriver privata saker där. Gränsen för vad som är vän och inte är olika för olika personer, vissa kan vilja ha träffat sina vänner på riktigt medan det i andra fall kan vara så att vänskapen frodas över nätet utan att en träff är nödvändig. Man får tänka på att det är trist att ha folk på sin vänlista som man helst inte vill höra ifrån och som man inte vill ska läsa statusmeddelanden, osv. Så du kanske ska tacka nej om du är osäker. Skulle du sedan stöta ihop med personen, online eller offline, och det visar sig vara en trevlig person kan du ju skicka en vänförfrågan. Ett annat sätt att resonera är att tacka ja till allt och inte bry sig så mycket vem som läser vad.

Annonser

Är unga mer mediekritiska?

F: Finns det forskning som tyder på att unga idag kan hantera reklam och information bättre, t ex den läraren har det låga betyget, samtidigt kunna skapa en egen uppfattning utan att påverkas för mycket av annat?

S: Jag är ju inte medieforskare så den typen av forskning har jag inte koll på men utifrån min forskning har jag en uppfattning ändå. Jag har sett att många unga har rätt bra koll på informationshantering, att vara kritiska när de väljer vad de ska tro på t ex, men att det här är kunskaper de har förvärvat på egen hand och tillsammans med jämnåriga. Skolan och föräldrar har inte varit med i kunskapsutvecklingen i så stor utsträckning som inom många andra områden som ses som viktiga. Därför finns det anledning att vara självkritiska, lärare, föräldrar och andra vuxna. Hur bra hade det kunnat bli om vi hade varit med och bidragit? Barn kan inte förväntas begripa hela världen på egen hand, vi måste vara med i processen. Det finns ju rent biologiska och psykologiska begränsningar även om jag tycker att vi överdriver dem ibland. Däremot kan man se att fler unga än vuxna har avslöjat mediet, alltså förstått fler av dess handlingserbjudanden. Det gör att fler unga än vuxna kan rycka på axlarna åt företeelser som verkar skrämmande för vuxna, eftersom de unga är mer vana vid mediet och vet vad man kan göra med det. Så svaret skulle kunna vara  att de på sätt och vis är mer mediekritiska men att de helt klart behöver vuxnas kunskaper också och medieundervisning borde få stor plats i skolan, redan från förskolan.

Små barns datoranvändande

F: Vad säger forskningen om små barns datoranvändande? Åldersgräns neråt?

S: Det beror på ur vilken vinkel man ser på frågan. Det finns förmodligen ergonomiska skäl att inte sitta mycket framför en dator när man är riktigt liten men det i sin tur beror på hur man sitter, vilken skärm, mus och tangentbord man har. När det gäller pedagogiska och kulturella synvinklar skulle jag vilja säga att det inte finns någon åldersgräns neråt. Det finns skäl att anta att datoranvändning kan vara bra för lärandet, även den typ av lärande som vi vill att barn ska ägna sig åt; läsa, skriva, räkna, förstå omvärlden. Men som med det mesta handlar det om att de vuxna behöver styra barns användning. Fotbollsspelande behöver varvas med datoranvändande så att de små knälederna inte blir utslitna i förtid, tv-tittande behöver varvas med datorspelande så att hjärnan stimuleras emellanåt, osv. Se även mina råd till vuxna.

Tagga?

F: Vad är att tagga, t. ex. bilder på Facebook?

S: Att tagga något betyder att man märker det. Ibland säger man meta-information för att beskriva den här typen av information som talar om VAD en viss bild innehåller eller hur stor den är, osv. När man taggar bilder på t ex Facebook kan det innebära att man namnger de personer som finns på bilden. Taggning gör att man kan ha större nytta av bilder, texter och annat på nätet eftersom det blir enklare att söka efter dem och att man kan länka till andra relaterade resurser. Om jag lägger ut en bild på Facebook och klickar på en persons ansikte, kan jag koppla det till den personens användare på Facebook. Då kommer alla hennes kompisar att se att jag har lagt ut en bild som de kanske är intresserade av.

tagga

Här är en bild från min Facebookprofil där man får upp namnen på personerna om man drar pekaren över bilden. Ja, det funkar ju inte här i bloggen men på FB 🙂

Hur mycket info bör man lägga ut om sig själv?

F: Vi har försökt att lära barn att inte ge ut adress och namn. Hur mycket info bör man lägga ut om sig själv?

S: Det här är en sån här fråga som inte har ett enda svar. Eller snarare ett väldigt luddigt svar: Det beror på. Jag tycker att man ska fundera över den information man lägger ut på nätet och ifall man verkligen vill ha den där men jag tycker inte att man ska vara rädd för att tala om vem man är och var man bor, inte heller att man ska undvika att lägga ut bilder på sig själv. Det finns naturligtvis undantag, till exempel den som av olika skäl lever gömd, men för de allra flesta gäller att det beror på vad man själv vill lägga ut. En rätt bra tumregel är att allt man lägger ut på nätet, oavsett om det är ett mail eller en profil på en nätgemenskap, kommer att finnas kvar för evigt. Vad detta ”evigt” sedan har för konsekvenser är en sak man kan diskutera. Det är inte säkert att man behöver vara så rädd för det eftersom utvecklingen går åt det hållet och att finnas på nätet i alla tänkbara situationer kommer mest troligt att vara vardagsmat för de flesta av oss. Det vi vuxna måste tänka på är att presentationen är oerhört central på de ungas mötetsplatser och den som inte får presentera sig kan egentligen inte umgås över nätet, annat än på väldigt speciella platser där anonymitet är en del av miljön. Fundera över hur det skulle vara om vuxna skulle följa samma regler och inte presentera sig med namn eller lägga ut bilder. Läs gärna den här krönikan om anonymitet som jag har skrivit i Computer Sweden: Vad ska grannarna tänka?