Surfa Lugnt-priset 2017

Om du inte har röstat på någon av kandidaterna till Surfa Lugnt-priset 2017 är det dags att göra det nu. På söndag 15/1 är sista dagen. Därefter går några till final och avgörandet sker på Safer Internet Day 7 februari.

Jag är naturligtvis väldigt, väldigt stolt att vara en av de nominerade och jag skulle bli extremt glad om jag fick priset men det finns många andra välförtjänta kandidater. Några av mina närmaste professionella vänner är till exempel nominerade: Nätkoll och Fryshuset nätvandrare (alltså de riktiga nätvandrarna).

Så gör din röst hörd! Vem har gjort mest för ungas säkerhet på nätet, tycker du? Rösta här!

Annonser

Skärmberoende

Den här veckan har ägnats åt dataspel och beroendefrågan, i två inlägg av Daniel Kardefelt-Winther: ett i tisdags och ett i onsdags. Därefter länkade jag till den debattartikel om frågan som jag skrivit under tillsammans med en massa forskare på området. Nu tänkte jag ge några avslutande ord om beroende och skärmar.

Förutom att forskningsläget måste anses vara extremt skakigt, som diskuterats tidigare den här veckan, ser jag flera problem med att låna terminologi från beroendefältet.

Dels riskerar man att patologisera fenomen och utövare. Genom att använda sjukdomsterminologi framstår spelande och spelare som något sjukt. Även den som spelar på ett för omgivningen acceptabelt sätt kan alltså ses som sjuk. Kanske inte akut sjuk men potentiellt sjuk. De bör se upp så att de inte fastnar och omgivningen bör vara vaksamma så att spelandet inte går över styr. Och detta trots att vi inte har några som helst belägg för att spelande eller annan skärmtid kan skapa ett beroende. Vi riskerar då att missa hela den sunda användningen, som ändå får betraktas som den övervägande delen.

Dels kan sjukdomsterminologin bli ännu en vattendelare mellan oss och dom, t ex mellan spelare och icke-spelare eller mellan unga och vuxna. Och det är ett problem ur samhällsperspektiv. Målet för ett samhälle måste vara ett inkluderande synsätt, där de som har mer makt lyssnar även på de som har mindre makt. Om vi låter beroendeivrarna få definiera problemen är risken överhängande att maktstrukturer förstärks.

Det finns utan tvekan problem. Det finns stora problem med att många unga mår dåligt idag. Det finns fler än nånsin som struntar i att gå till skolan. Det finns klasskillnader som tar sig uttryck i utanförskap, våld och ett ointresse för samhällsfrågor. Men det är inte hela bilden. På många sätt har vi en bättre värld än nånsin. Vilket är naturligt; vi lever i en civilisation och en civilisation strävar hela tiden efter förkovring och förbättring. Och framförallt går det inte att skylla problemen på skärmar. För att få så här stora problem med skolan krävs betydligt hårdare insatser än att bara ge barnen tillgång till skärmar. T ex kan man kraftigt skära ner på de ekonomiska resurserna till skolan, eller införa tätare standardiserad mätning av elevernas mätbara resultat. För att få ner ungas psykiska hälsoläge kan man också skära ner på de ekonomiska resurserna till förskola, barnavård, mödravård, barnpsyk och socialtjänst. Det är långt rimligare att söka orsakerna till dagens problem i den änden än att försöka hitta orsaken i spelande och allmän skärmanvändning.

Vi som kritiserar beroendebegreppet är alltså inte naiva teknikoptimister. Det är vi som tar ansvar för frågan. Den som bara har hittat en syndabock eller en folkjävul är den som är naiv och undviker att ta ansvar.

Om du vill läsa mer om detta kan jag rekommendera mina böcker Vad gör unga på nätet? och Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Jag har också skrivit oräkneliga blogginlägg om frågan, t ex:

Om varför det är farligt att starta och underblåsa paniker kring nätet: Den farliga paniken. Debatten fortsätter här: Panikdebatten forts.

Om ett av de återkommande debattämnena: Mobiltelefoner i skolan.

Om det stora kriget om #skärmtid

Och så den orimligt långa men kanske viktigaste texten: Lagom är bäst.

Ni kan också se Net Nannys inlägg om skärmtid.

Debattartikel: Slopa diagnosen dataspelsmissbruk

Ett gäng forskare och jag har skrivit under en debattartikel om det som avhandlades här igår och i förrgår. I korthet hävdar vi att det kommer att leda till större problem om dataspelsmissbruk blir en diagnos enligt WHO:s standard ICD-11. Så här avslutas debattartikeln:

In brief, including this diagnosis in ICD-11 will cause significantly more harm than good. Given the immaturity of the existing evidence base, it will negatively impact the lives of millions of healthy video gamers while being unlikely to provide valid identification of true problem cases. Therefore, as stated previously, we suggest to remove the proposed category for Gaming Disorder.

Läs hela artikeln här.

Datorspelsberoende 2

Fortsättning från igår.

Det står förhållandevis klart att en (väldigt liten) minoritet spelar spel så mycket att de får problem, däremot är det inte klart att de spelar så pass mycket för att de är beroende eller ens att det har med spelen att göra. Mer och mer forskning har på senare år kommit fram till att de som spelar så mycket att de får problem i livet gör det för att fly från sådant som är jobbigt i livet, exempelvis ångest, dåliga relationer, jobbiga föräldrar, ensamhet eller andra problem. I den här meningen är datorspelandet helt förståeligt, till och med rimligt, och kan vara en hyfsad lösning på tillfälliga livsproblem. Av den anledningen blir spelförbud och påtvingad ”abstinens” från spelandet inte alltid en framkomlig väg för behandling, och kan i vissa fall göra mer skada än nytta. Ny forskning från behandlingshem visar att en stor majoritet av patienterna som söker hjälp för att de spelar för mycket lider av någon form av underliggande problematik, och det är den problematiken man under behandling bör fokusera på, snarare än datorspelandet i sig. De behandlingshem som utgår från att beteendeberoenden och substansmissbruk är jämförbara kan här begå en del misstag, då exempelvis abstinens utgör en kritisk del av behandling för substansmissbruk.

Med det sagt är det viktigt att poängtera att de flesta som spelar datorspel aldrig ens kommer i närheten av problematiskt spelande. De flesta som läser den här bloggen kommer aldrig någonsin komma i närheten av en person som kan klassas som beroende i någon klinisk mening – det vi ser bland våra barn och ungdomar som spelar spel är allt som oftast ett starkt engagemang och intresse. Det kan vara förödande att som förälder missförstå ett intresse som beroende, då det kan hindra barnet från att tillgodogöra sig alla fantastiska möjligheter som datorspel erbjuder.

För den som vill ha mer information finns det även en podcast där jag diskuterar skillnader och likheter mellan substansmissbruk/datorspelsberoende med journalisten Thomas Arnroth och Joar Guterstam, beroendeläkare vid Karolinska Institutet som forskar om substansmissbruk.

Daniel Kardefelt-Winther

Datorspelsberoende 1

Jag tänkte köra ett tema i bloggen denna vecka: datorspelsberoende.

Idag och imorgon gästbloggar forskaren Daniel Kardefelt-Winther. Daniel är den enda svensk som bedriver forskning om datorspel och beroendeproblem så det han har att säga är extremt intressant när debatten ofta präglas av känslor och moraliserande. Inlägget fortsätter imorgon.

Datorspelsberoende är ett ämne som ofta diskuteras i samhällsdebatten och i familjer. Forskningsområdet är dock snårigt och svårt att få bra grepp om, framförallt på grund av metodologiska problem och felaktiga antaganden som kan vara knepiga att begripa utan en seriös djupdykning i ämnet. Som tur är finns det vissa journalister som är villiga att göra en sådan djupdykning. För den som är intresserad av en bra (och spännande) översikt på området rekommenderar jag Thomas Arnroths artikel om datorspelsberoende i KIT, vilket i min mening är det bästa som skrivits i journalistväg om ämnet, inte bara i Sverige utan globalt.

Datorspelsberoende är ett ämne som det forskas ganska mycket om, men tyvärr är forskningen än så länge inte särskilt effektiv. Något som försvårar forskningen idag är i min mening trenden att jämföra olika beroenden (engelskans ’addiction’, egentligen missbruk på svenska) med varandra, utan att egentligen lyckas producera några robusta empirisk belägg för att en jämförelse är möjlig eller ens särskilt användbar.

Jämförandet av beroenden har varit en konstant utmaning för forskningsområdet i snart 20 år, men problematiken verkar inte riktigt tas på allvar. Som ett exempel så bygger definitionen för datorspelsberoende på kriterier från diagnosen för substansmissbruk, i ett försök att använda existerande kunskap till att snabbt bygga ny kunskap om något helt annat, trots att aktiviteterna är ojämförbara och flera av kriterierna irrelevanta i en datorspelskontext. Därmed är den mesta forskningen på området inte särskilt pålitlig, eftersom kriterierna brister i validitet, vilket är synd och problematiskt för ett ämne som berör så många individer. Få forskare jobbar med att förbättra kriterierna och verkar rätt nöjda med hur läget ser ut idag, trots omfattande kritik. I min mening skulle vi ha betydligt mer att vinna på att minska sökandet efter likheter mellan beteendeberoenden och substansmissbruk och istället fokusera på skillnader. Det är ju genom att identifiera det som är unikt för varje problembeteende som vi kan skapa en djupare förståelse för fenomenet. Eftersom vi saknar djupare förståelse för beteendeberoenden, saknar vi även en bra teori för varför den här typen av problem uppstår för vissa individer, vilket gör det svårt att bedriva ordentlig forskning på området.

Beroende (även av substanser, inte bara om datorspel) som ämne är spännande men stökigt att studera just för att det finns så många olika teorier om varför problemet uppstår. Trots över 60 år av aktiv forskning finns ännu ingen konsensus kring definition eller orsak, inte ens för substanser. Det flyger dock omkring väldigt många antaganden om beroenden av datorspel, vilket är synd innan vi vet mer om ämnet. Media skriver ofta om att datorspel förändrar hjärnan så att folk blir beroende eller kidnappar dopaminsystemet så att folk inte kan vara utan spel, vilket ofta legitimeras utifrån tidigare forskning om substanser (som inte är jämförbara) eller genom att applicera begrepp eller teorier från neurovetenskap på ett felaktigt sätt.

Inlägget fortsätter imorgon.

Digital detox

Flera lokaltidningar kör tydligen reportage om digital detox, där läsarna får tips om hur man kan ta tillbaka en gammeldags analog jul genom att inte ha sina mobiler framme under ledigheten. Jag är mycket kritisk till att media väljer att marknadsföra såna här populistiska tankar, utan att kolla med nån som kan något om frågan.

För det första vill jag klargöra att min kritik handlar om kollektiv digital detox. Om du tycker att du själv använder mobilen för mycket, kan det vara rimligt att skära ner. Men du behöver inte dra med dig alla andra och du behöver inte kokettera med det. Risken finns att du skuldbelägger andra som faktiskt mår bra av att använda mobilen mycket. Här kommer mina tankar om digital detox:

  1. Tanken att införa detox för alla bygger inte på kunskap om hur framförallt unga använder nätet idag. Mobilen är en förlängning av kroppen och ger möjligheter att umgås även med dem du inte kan träffa fysiskt. Och just detta är ett behov som ökar under ledigheterna då många kompisar är långt ifrån varandra.
  2. Alla barn har inte en bra jul. En mobil kan vara ett sätt att stå ut med tråkiga traditioner, jobbiga släktingar eller en dysfunktionell familj. Mobilen är en livlina för många barn. Om vi försöker införa en detoxnorm låtsas vi att dessa barn inte finns.
  3. Om du absolut vill införa digital detox i din familj måste du vara helt säker på att dina barn mår bra, att ni har tagit hänsyn till deras behov och önskemål och att de inte har behov och önskemål som sträcker sig utanför den grupp som du avser att låta dem umgås med under julen. Det är ett stort ansvar och du måste verkligen vara helt säker.

Ha en bra jul och försvara dina barns rättighet att ha det bra! Vilket i ärlighetens namn kan vara svårt just under såna helger där man träffar många äldre släktingar.

 

När barnen vill ha en app

En fråga som ständigt är aktuell är den om hur vuxna ska tänka när barnen vill ha en app som det har stått en massa om i tidningen och det i princip bara är skrämmande saker. Så här tänker jag om det:

  • Vi befinner oss i en mediepanik, som jag skrivit om på flera ställen, t ex Mediepaniken som kom av sig. Om vi vet om att det är så, kan vi undvika att fastna i emotionella resonemang och kan istället resonera rationellt.
  • Medierapporteringen är oftast sensationalistisk och klickvänlig vilket gör att media sällan är en bra källa till information.
  • Därför är det bättre att använda barnen som informationskälla. Dels vill de sällan skapa panik och sensation, dels vet de mer i detalj hur de själva använder nätet.
  • Om du har läst om en ny app som verkar farlig, fråga barnen om den. Lyssna mer än du pratar.
  • Om barnen redan har appen installerad, se till att installera den själv och fråga om barnen kan berätta för dig vad den går ut på.
  • Om de inte har appen men gärna vill ha den, fråga varför de vill ha den. Vad har man den till? Vilka andra har de? Vad gör de med appen?
  • Diskutera potentiella faror men utan att signalera oro och stress. Var öppen och nyfiken och samtala om vad som kan hända och hur man kan undvika det.
  • Se till att inte vara den som piskar upp panik och oro hos barnen. Vuxna har ett ansvar att lugna barn, men mycket av det vi pratar om kring nätet ger motsatt effekt. Många unga är stressade för det vuxna säger om nätanvändning, även i de fall då det inte stämmer med deras egna upplevelser. Det är självklart inte ok.
  • Kom överens om en vettig användning så att barn och vuxna kan känna sig nöjda.
  • Var tydlig när du talar om att vad som än händer kan barnen komma till dig och prata. Även om de har gjort nåt dumt. Även om de skäms. Även om de inte hållit er överenskommelse. Denna sista punkt är den absolut viktigaste. Om du inte hinner eller orkar göra allt på listan, måste du ändå säga det här sista. För några barn är det livsviktigt att de vågar berätta. För alla barn är det viktigt och ger dem bättre förutsättningar i livet.

    Hör också när Net Nanny reder ut lite av detta i ett inlägg från i somras.

Om du vill läsa mer om ovanstående rekommenderar jag min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Finns även som pappersbok.