Spela inte förövarna i händerna

Idag väcktes åtal mot den man som utpressat en flicka i Kumla. Det hela uppdagades i våras när flickan tog sitt liv. Jag var med i Tvärsnytt 19.15 ikväll för att tala om vad man kan göra åt det här problemet, men vi hade 180 sekunder på oss så det mesta och viktigaste jag hade att säga hanns inte med. Här kommer det istället:

Min viktigaste poäng är att vi inte ska fokusera så mycket på vad barnen ska göra och inte göra. Det som behövs idag är vuxna som tar ansvar för sin relation till barn. På allvar, inte bara på ytan. De nya strömningarna med hårda tag och gränssättning mot unga kommer inte att tillföra något när det gäller barns säkerhet på nätet.

Det finns alltså inga råd vi kan ge barn som garanterar deras säkerhet. Vi ska inte, som en polis sa i tv efter självmordet i våras, se till att våra barn inte lägger ut bilder på nätet. Tvärtom! Att vi ger det rådet är att spela förövarna i händerna. Det är precis det som utgör grunden för en utpressningssituation, till exempel. Om det inte finns någon skamlig hemlighet, går det inte att använda den för att tvinga fram andra handlingar. När vuxna skuldbelägger barnen ger vi bränsle till den manipulativa process som ofta föregår vuxnas sexuella exploatering av unga via nätet.

Det här är allvarliga saker och det blir allt allvarligare. När jag började varna för detta, för 6 år sedan, fanns mest en oro för att unga skulle få det svårare än nödvändigt. Men de senaste åren har det blivit mer och mer tydligt att för många unga är detta en fråga om liv och död.

Nedan ger jag några korta råd till vuxna och barn. Men det är lite vanskligt att göra såna här sammanställningar. Jag oroar mig lite för att den kommunikation mellan barn och vuxna som jag förordar ska används som ännu ett vapen mot unga. Det får aldrig vara ett krav att berätta allt. Det ska vara ett erbjudande från vuxna, ett gott råd till de unga. Inget annat. Om unga inte vill berätta måste det vara deras val och frånvaron av förtroende får inte användas för att skuldbelägga någon.

Se gärna min webbföreläsning Ungas säkerhet på nätet och ställ frågor till Fråga forskarna – unga online. Eller ställ en fråga till Net Nanny.

Vad ska då vuxna göra?

Se till att tydligt signalera att du är beredd att lyssna. Moralisera inte. Bit ihop om din första reaktion och sov på saken, hellre än att visa att du blir upprörd. Fundera på, och diskutera med andra, hur annorlunda världen ser ut idag; att alla finns på nätet gör till exempel att det inte är lika allvarligt om det finns en olämplig bild där ute. Lär dina barn att känna efter och följa sina känslor. Tala om att det är ok att svika ett löfte om det inte känns bra att följa det. Ge lite tips på hur man kan ta sig ur en knivig situation utan att såra någon. Förklara att alla kan göra misstag men att inga är så allvarliga att de inte går att rätta till.

Vad ska unga göra?

Om du oroar dig, prata med nån. Det är alltid, alltid bättre att berätta än att gå med på att sånt du inte vill. Träna dig själv att känna efter; Vill du göra det som den andra föreslår? Ger er relation dig något eller är det mest bara du som ger? Den typen av frågor behöver alla ställa sig på och utanför nätet. Tänk på att inga misstag är så allvarliga att de inte går att rätta till. Berätta för någon!

 

Datorn är hans trygghet – hur sätter jag gränser?

Fråga: Jag har en son som precis fyllt 15 år! Han har adhd, diabetes och ångestproblematik. Vi har kämpat mycket med skola och läkare för att få hjälp! Han har tics som är riktigt jobbiga vid inre stress!  Han mår bra att stunder sitta vid datorn och släppa alla krav! Dessvärre har det gått över styr! Han sitter hela dygnet vid datorn förutom de få timmar han sover!  Har du tips hur jag kan sätta bra regler för honom utan att ta bort tryggheten som datorn gett honom! Han har inga vänner alls så mitt dåliga samvete för det gör att jag haft svårt att sätta gränser!

 

Svar: Det här är du verkligen inte ensam om. Tvärtom är det just vår omsorg om barnen som gör det svårt att sätta gränser ibland. Min första tanke är att söka hjälp av någon professionell. Det brukar vara så enkelt att ordna saker när det kommer någon utifrån som kan se vad man egentligen håller på med. En familj består som regel av en eller två vuxna, som dessutom är känslomässigt engagerade i frågan – det behövs oftast någon utifrån. Ett enda samtal med BUP kan ibland vara det som krävs.

Men som jag förstår det har ni redan kämpat för att få hjälp så det kanske inte är ett alternativ. I så fall måste ni ta tag i det själva. Och involvera sonen i arbetet.

Ni ser att er pojke mår bra framför datorn. Det måste vara utgångspunkten i ert arbete med honom. Prata om att ni ser att det är bra för honom men att ni oroar er för att det blir för mycket. Det kan vara lämpligt att utgå från att dygnet bara har 24 timmar och diskutera vilka aktiviteter dessa timmar ska räcka till. Gör en lista tillsammans på vad som måste rymmas, t ex:

  • sömn, kolla hur många timmar man behöver i hans ålder
  • dusch, tandborstning och annan personlig hygien
  • mat, prata om att näring är viktigt för alla men särskilt om man har olika problem som diabetes och ångest. Se till att ni äter åtminstone ett mål om dagen tillsammans så att ni inte stöttar hans datorsittande genom att servera mackor och läsk framför datorn.
  • motion. Att röra på sig varje dag är viktigt för alla men särskilt för de problem ni berättar om. Här tänker jag inte bara på att diabetes kräver motion utan även att ångest kan dämpas när endorfiner frigörs i kroppen vid fysisk ansträngning. Om han inte motionerar idag kan ni börja med korta promenader tillsammans för att öka på efterhand till ombytt träning. Hellre en kort stund varje dag än ett längre pass en gång i veckan. I början kommer han att känna sig sämre av motionen men bara efter ett par gånger börjar belöningen komma. En kort löptur, 10 minuter i början, sen dusch och middag och sen är kvällen vigd åt datorn, t ex.
  • varva ner innan sömn är viktigt om man sitter mycket vid datorn. Det är svårt att somna direkt när man har stängt av datorn. Finns det något lugnare han gillar? Läsa en bok? Kolla på en film i sängen? Lyssna på musik?

Prata om att det blir annorlunda under skoltid. Sommarlov och andra lediga dagar kan han sitta fler timmar vid datorn. Då blir ledighet och datorsittande något att se fram emot också, snarare än ganska trist rutin i längden.

En möjlig väg skulle kunna vara att dela upp dagen så att de aktiviteter ni listat varvas med datorsittande.

Tänk på att det måste få ta tid. Vägen fram till situationen idag har förmodligen tagit några år och då är det orimligt att vända det på kort tid. Prata, förhandla, tjata, välj era strider. Och sluta aldrig visa att ni förstår hur mycket datorn hjälper honom.

När det gäller vänner skulle ni kanske kunna kolla om han har skaffat vänner i något spel eller på annat sätt via nätet. Uppmuntra det och se om det går att hjälpa dem att träffas också. Bjud hem dem eller följ med när de ska träffas så ni kan stötta om det inte blir som han hade tänkt sig.

Fråga om barn och internet

Här kommer frågor och svar från kvällens chatt med Sydsvenska dagbladets läsare.

Bibblio: Hur bemöta föräldrar som vill skydda barnen genom att övervaka dem på nätet eller hindra dem att sitta vid datorn?
Elza Dunkels: Där tycker jag att man kan be dem jämföra med hur de agerar utanför nätet. Övervakar de barnen även där? Hindrar de barnen från att ha kontakt med kompisar, från att leka, osv? För mig låter det som en familj i kris, om föräldrarna övervakar så hårt. Väldigt få tycker att det är ett normalt sätt att vara förälder utanför nätet men så snart internet kommer in i bilden händer något. För många men inte för alla.Så jag tror att det är bra att vi pratar mer om det här. Då blir det tydligare att alla inte håller med. Då blir det lättare att vara den som ställer sig upp på ett föräldramöte och säger ifrån, eller som tar diskussionen med andra vuxna.

Vi måste komma ihåg att alla som övervakar och förbjuder gör det av omsorg om barnet. Det är bara så att något gick lite fel i tänkandet kring denna omsorg. Jag skrev om det nyligen: http://blogg.umu.se/forskarbloggen/2013/05/foraldramanus/

18:45, 22 May 2013

Pernilla: Hur lär man sina barn undvika tex pedofiler på nätet?
Elza Dunkels: Det gäller att ge dem verktyg för att sätta gränser. Att lära barnen känna efter inom sig själva när något känns bra eller inte. Det är det allra viktigaste eftersom sexuella förövare utnyttjar barns svagheter.Sen är det också viktigt att man är tydlig med (och också menar) att de alltid kan komma och berätta. Att man lovar att inte bli arg eller rädd, att man tydligt signalerar att ”jag är en stark vuxen och jag klarar av att du berättar”. Och att de inte är medskyldiga bara för att de har lagt ut en bild, t ex.

Beroende på barnets ålder kan man ju prata om sånt som står i tidningarna, det har de säkert hört om ändå. Men även får mindre barn kan det vara bra att vara lite vag (det finns läskiga saker på nätet) men tala om att de alltid kan berätta om de känner sig illa till mods.

18:40, 22 May 2013

Lillis: Kan skolor enligt lag förbjuda elever att använda mobiler under skoltid och ta dem ifrån barnen?
Elza Dunkels: Det där fick jag googla. Och svret verkar vara nej, om det inte finns särskilda skäl. Hittade bl a en artikel där en tidning ställt samma fråga http://hd.se/helsingborg/2013/04/29/skolverket-det-ar-ett-oregleratoch direkt från Skolinspektionenhttp://www.skolinspektionen.se/sv/Anmalningar/Nyheter-Anmalningar/Forbud-maste-byggas-pa-overenskommelse-med-elever-och-foraldrar/

18:36, 22 May 2013

Henrik: Vår tvååring använder mobilen på sitt sätt. Han öppnar bilder och kollar våra videor, sen kan han öppna youtube och leta upp traktorfilmer. Lite orolig för att han ska se något hemskt och samtidigt är man ju stolt att han klarar så mycket.
Elza Dunkels: Fantastiskt! Så kul för en tvååring att kunna se en traktor när han vill, och inte vara utlämnad till att traktorn ska köra förbi hemma. Det går ju att skapa en kanal på Youtube som är för ert barn, med traktorfilmer och annat kul. Sen samlar ni allt han gillar i den kanalen. Det blir ett sätt att minska risken att han kommer in på hemska saker.Eftersom han redan gör sånt här är det nog en bra idé att tala om att det finns läskiga saker som han kan råka hamna på men att han alltid kan tala om det för er. Det kan också vara läge att säga att han inte får klicka på allt. Det är rätt tidigt att ta det snacket med en tvååring men tänk så skönt att ni redan har börjat prata om det när han är några år till!

18:34, 22 May 2013

Mordochai: Vad faror ser du att 3 åringar lår sig att använda tex Netflix eller spel på en padda?
Elza Dunkels: Inga direkta. Det är klart att om barnen själva får välja hela tiden kan det bli något negativt. Ifall ingen vuxen styr över deras tid men det gäller ju allt, inte bara Netflix och Ipad.

18:30, 22 May 2013

Anna: Vilka förmågor kommer våra barn att ha som den äldre generationen saknar, på grund av internet?
Elza Dunkels: Jag ser att många unga är duktiga på att lära sig i grupp. De tar hjälp av andra och de är väldigt generösa med sin kunskap. Det leder till att många har utvecklat effektiva lärandemodeller som vi inte har.Det är också många yngre som har utvecklat en sund inställning till hierarkier, därför att makt inte syns på samma sätt på nätet som det gör utanför. Jag kan tänka mig att fler kommer att vara kritiska i sitt förhållningssätt och tänka utanför ramarna.

Mest troligt kommer de också att kunna läsa mellan raderna även på nätet, som vi äldre kan göra i rummet. Du vet när man tror att man förstår vad för typ av människa man har att göra med bara genom att titta på dem. Den förmågan får många även på nätet till slut.

18:26, 22 May 2013

Junior: Hej Elza!! Barn och barn. Min särbo har en son som är 23 år. Inte klarat gymnasiet, Har inte jobbat i sitt liv. Sitter bara kvar hos mamma. framför datorn…Uppe på nätter och sover halva dagen. Jag har försökt få min särbo att inse problemet o bryta detta mönster. Som pågått i sex-sju år! Råd?
Elza Dunkels: Å, om jag hade svaret! Du är inte ensam om denna fundering. Det är många som sitter hemma, som hoppat av skolan, inte jobbar, hänger framför datorn. Jag tror att vi måste sätta det här i ett större sammanhang. Det här handar om barn (alltså när de var barn) som saknar något. Jag vill inte gärna säga att de inte klarat skolan utan att skolan inte klarat barnen. Jag tror inte att någon väljer detta liv med öppna ögon utan att det har varit en flykt från något. En ganska lätt flykt i och för sig – det är ju kul att spela spel! Men omvärlden har inte lyckats matcha det. Många far illa i skolan, det måste vi erkänna. Så det är ett viktigt perspektiv, för att inte skuldbelägga den vuxna man som sitter hemma. Det finns en risk att alla runt omkring är så känslomässigt engagerade i det här att det blir konflikt bara därför. Så det är viktigt att förstå att det kan finnas skäl till att det blev så här. Och tänka att han har mognat medan åren har gått. Det kommer att bli enklare att plugga nu bara för att han har mognat. Enklare att söka jobb än när han var 18, för ingen vill anställa en som är för ung.Men sen handlar det ju också om ett lidande som måste tas tag i. Både mannen i fråga och hans familj far illa av situationen. Jag skulle rekommendera att familjen verkligen sätter sig tillsammans och pratar om det här (men då måste ju alla se att det inte är ok först). Sen får man jämka ihop sina ståndpunkter. Det ÄR svårt att få ett jobb men man kanske kan enas om att vända på dygnet först? Eller läsa in gymnasiet medan han söker jobb? Ekonomi är ett bra styrmedel – alla måste kunna försörja sig själva. Det kanske kan vara en ingång. Hur som helst gör man inte den unge mannen en tjänst genom att bara låta detta pågå.

18:20, 22 May 2013

Nisse: Tror du ungdomarna kommer överge Facebook snart? Det finns tecken på det. Kan det gå samma väg som Lunarstorm och Bilddagboken? Tidigare använde sällan de unga samma community som föräldrar och vice versa.
Elza Dunkels: Jo det finns tecken på det men frågan är hur vi ska tolka tecknen. Jag är inte helt säker på att Fb är samma typ av mötesplats som de du nämner. Idag pratar man om egocentriska mötesplatser och då menar man inte i nån värderande mening. Det betyder bara att man bygger sitt nätverk utifrån sig själv och sina kontakter, inte intresse eller geografi som förr i tiden, för 10 år sen. Och då blir det nog inte lika viktigt om man har föräldrar och andra vuxna i det nätverket för det går att undvika dem när man vill. Lite som att bo hemma – man hänger inte med varann bara för att man bor under samma tak. Om Fb försvinner beror det snarare på att något annat kommer, som är bättre.

18:12, 22 May 2013

Mossig: Det känns som att barn i dag är mindre allmänbildade på grund av mer tid framför datorer och med spotify och iTunes jämfört med förr när de ändå fick lite nyheter via vanlig tv och radio. Håller du med?
Elza Dunkels: Nej, jag håller inte med. Inte om vi pratar generellt. Det finns säkert unga som är mindre allmänbildade men jag ser nog den motsatta bilden. Det finns så många fler möjligheter att ta reda på saker idag, utan att anstränga sig. Därför är det många unga (och gamla) som kollar upp saker istället för att köra ”snillen spekulerar” som man gjorde förr. Men du har rätt i att vi inte längre matas med nyheter mellan andra saker. Idag får vi söka upp nyheterna. Det kan komma att påverka i längden. Men då pratar vi bara om nyheter filtrerade genom redaktioner. Det finns ju andra nyheter och andra kanaler. Men intressant att fundera över!

18:09, 22 May 2013

Vickan: Hej! Vad vet du om Moviestar Planet? Är det ett ok forum att låta sina barn vara på?
Elza Dunkels: Det är ju väldigt populärt i vissa åldrar. Så jag tycker att man ska prata med barnen om varför de vill vara där. Troligen är det för att alla andra är där och för att det verkar roligt. Då kan det väl vara en bra idé att låta dem prova. Prata bara om att ha ett säkert lösenord och att inte lämna ut det till andra. Och berätta att de alltid, alltid får säga till om det händer nåt som de tycker är lite obehagligt. Även om de tänker att de själva är skyldiga. Att det alltid är bättre att berätta. Då ser jag inga problem med Moviestar.

18:06, 22 May 2013

Miri: Hej jag är en syster till en tjej som är 16 år. Hon sitter dagligen vid daotrn och mobilen, i flera timmar utan att ta paus. när man försöker prata med henne så är hon aggressiv av sig och skriker hela tiden. mina föräldrar är frustrerade och vet inte vad de ska göra, alla mår dåligt. vad kan jag göra?
Elza Dunkels: Ja, det där låter inte så bra. Nu vet jag inte hur gammal du själv är men spontant tycker jag inte att du ska behöva ta ansvar för situationen. Det är väldigt bra att du engagerar dig men du behöver nog hjälp från dina föräldrar. Ni behöver nog prata ihop er allihop, alltså även din syster. Lyssna på varandras frustration och försöka hitta något ni alla kan enas om. Vi vet ju inte om hon är arg för att någon avbryter henne eller för att hon har andra bekymmer. Det kan ju vara så att hon behöver prata om det, men det kan också vara så att hon har fastnat i ett beteende kring dator och mobil. Att hon inte klarar att bryta utan ständigt måste ha koll på vad som sägs. Det gör ju inget om man sitter med näsan i mobilen hela tiden ifall man ändå klarar av att umgås med familen, sköta skolan, sömn och mat. Så det får bli ett givande och tagande när ni ska lösa det här. Stort lycka till!

18:03, 22 May 2013

Moderator – Sydsvenskan: Hej Elza. Kan du inleda med att beskriva lite kort vad din forskning går ut på?
Elza Dunkels: Jag forskar om unga och nätet ur två perspektiv. Dels det som handlar om ungas lärande, eftersom jag arbetar med lärarutbildning. Dels är jag intresserad av ungas personliga säkerhet på nätet: vad som är farligt, vad man kan göra åt det och hur vi tänker omkring de frågorna.

18:01, 22 May 2013

Samtalet är bästa filtret

Sydsvenska dagbladet har en artikel om mig idag. Dessutom kan man chatta med mig ikväll kl 18. Det går bra att ställa frågor redan nu. Chatten Fråga om barn och internet.

Samtalet är bästa filtret tycker nätnanny och expert

De smarta mobilerna förändrar barns och ungas nätvanor. Men svaret till rådvilla föräldrar som undrar hur de ska få mer koll är fortfarande detsamma: prata, prata, prata. Åtminstone från forskarhåll.

Vuxenvärlden har svårt att hänga med i barnens digitala vardag. Föräldrar oroar sig över all tid barnen lägger framför olika skärmar, att de ska stöta på obehagliga saker när de surfar runt på internet eller bli utsatta i sociala medier.

Men de synpunkter och råd som oftast förs fram i den allmänna debatten är både felaktiga och farliga, anser Elza Dunkels, som forskar om unga och nätet vid Umeå universitet.

För att ge föräldrar vetenskapligt grundade svar på alla funderingar startade hon därför en frågelåda på webben för tre år sedan.

Hon kallar den Net Nanny med en blinkning till alla programvaror med samma namn som finns för föräldrakontroll av barns nätbruk.

Elza Dunkels är djupt kritisk till tekniska lösningar för filtrering och övervakning i datorer och mobiltelefoner.

– De är bara ett sätt att köpa sig fri från att prata med barnen, säger hon. Att samtala med dem skapar störst trygghet.

Nyligen startade hon och nätforskaren Marcin de Kaminski vid Lunds universitet ytterligare en experttjänst på nätet: ”Fråga forskarna: Unga online”.

Den var en reaktion på diskussionen efter vårens tragiska händelse i Kumla då en 13-årig flicka tog sitt liv sedan en 44-årig man gjort sig skyldig till sexualbrott mot henne på nätet.

– Våra svar bygger på vetenskaplig kunskap och inte åsikter och gissningar. Vi hoppas att fler forskare ska ansluta sig efterhand, säger Elza Dunkels.

Elza Dunkels svar på sex vanliga frågor

1. Vilka regler kan föräldrar ge sina barn om hur de ska agera på nätet?

– Man kan inte ge sina barn en lista med tio punkter att följa, ge dem ett lösenord och sedan gå därifrån. Det handlar om saker man inte helt kan ha koll på. Det viktigaste är att hela tiden prata med dem om nätet. Inte som något separat från livet, utan som en del av livet. Barnen måste lära sig ett kritiskt förhållningssätt, att sätta gränser för sig själva och inte gå med på saker de inte vill. Har man satt upp en massa regler är risken att de inte vågar berätta om de råkar ut för något för att de tycker det är deras eget fel.

2. Kan barn skyddas genom filter eller övervakningsfunktioner?

– Nej. Jag tycker det kan jämföras med att ha övervakningskameror på barnens rum eller säga att de ska sitta i vardagsrummet och umgås med kompisar. Unga måste ha en frizon där vuxna inte alltid är med. Det finns heller inga filter som fungerar och bara släpper igenom precis det vi önskar. All filtrering bygger på kultur och värderingar.

3. Hur pratar man med små barn om obehagliga och känsliga saker på nätet?

– Det är bra att erkänna att det är svåra frågor, det betyder att de är viktiga. Man får anpassa samtalet efter ålder. Statens medieråd och Skolverket har tagit fram sagoboken ”Nosa på nätet” som kan användas för att ta upp de här frågorna med yngre barn. Visst finns det jätteäckliga saker de kan stöta på, men då ska de ropa på en vuxen och prata om det så att de inte är ensamma med det de har sett.

4. Hur mycket ska barn få hålla på med mobilen och datorn?

– Det finns inget generellt svar. Man måste se till helheten och ha ett pågående samtal med sina barn. Är barnet jättetrött i skolan för att det ligger och facebookar halva natten eller spelar så mycket att det varken sover eller äter så är det ju ett problem. Den nya tekniken kan vara en mäktig konkurrent, men den tar inte bort föräldraansvaret.

– För en del barn är det rena räddningen att sitta mycket framför datorn. Vi ska inte romantisera hur det var förr, det har alltid funnits de som inte fått vara med och spela fotboll. I dag kan den som blir mobbad i skolan ändå få ett umgänge på nätet.

5. Ska man oroa sig mer när barnen har internet med sig överallt i mobilen?

– I grunden förändrar det ingenting. Tidigare oroade vi oss för att barnen stängde in sig på sina rum och bara satt stilla framför datorn hela dagarna. Det gör de inte längre. Så egentligen är det något positivt. Samtidigt ger mobilen nya möjligheter, som att lägga ut bilder och film direkt på nätet. Men även detta måste man prata om för att de ska kunna skydda sig.

– Det är jätteskönt att kunna få tag på sina barn och veta att de kan få tag på en själv om det är någonting. De kan larma, söka hjälp och dokumentera händelser. Men att kontrollera var barnen är via gps- eller gsm-funktioner är groteskt och dumt. Det enda man kan veta säkert är var telefonen är. Den som rövar bort ett barn låter ju inte det behålla mobilen. Och om barnet vill dölja sina aktiviteter så lämnar det bara telefonen någon annanstans.

6. Bör föräldrar vara där barnen är på nätet för att få koll?

– Vem hinner med det? Visst ska man engagera sig i barnens nätvanor, precis som i deras andra fritidsintressen. Men bara för att barnen spelar fotboll behöver man inte spela själv. Börjar man vara polis hittar barnen bara ett annat ställe att vara på. Vill barnen att man ska vara vän med dem på Facebook så ska man tacka ja, men inte annars. Man ska inte försöka bli vän med barnens alla kompisar för att ha koll. Det är överhuvudtaget inte lämpligt att som vuxen initiera kontakt med andra barn på nätet.

Fler råd till vuxna

Sajten Mediebarn.se riktar sig till vuxna som vill veta mer om barns och ungas nätvanor. Statens medieråd ligger bakom. Här finns information om vad barn i olika åldersgrupper, mellan två och sexton år, gör framför datorn och vilka de vanligaste sajterna och spelen är. Råd och tips om vad som kan vara bra att tänka på som förälder ges också. ”Net Nanny” har webbadressen netnanny.wordpress.com. ”Fråga forskarna: Unga online” når du på ask.fm/ungaonline.

Barn och regler

systemet

Lilla Gumman som i normala fall skriver om prylar har i ett par dagar ägnat sig åt barnfrågor. Dels i inlägget Barn och sociala medier, dels i Våra barns liv på nätet. Ni som följer Net Nanny vet att jag säger nästan precis tvärtom och jag tänkte ägna några inlägg åt att förklara varför.

När det gäller åldersgränser, som jag kommenterat tidigare, tycker jag inte att argumentet ”en åldersgräns är en åldersgräns” håller. Det är enorm skillnad mellan Systembolagets åldersgräns och Facebooks åldersgräns. Den ena är lagstadgad, den andra satt av aktören själv. Det är rimligt att anta att de väljer att ha åldersgränsen 13 för att hålla ryggen fri, för att slippa kritik för bristande övervakning av aktiviteter på mötesplatsen. Det är ju ett vanligt knep, att lägga in begränsningar för att markera att man inte tar ansvar för delar av verksamheten. Självklart är denna åldersgräns ett resultat av debatten i USA som är mycket mindre informerad än den är här i Sverige. Trots att jag brukar klaga på att vi inte har kommit någonvart på 15 år, har vi kommit längre än många andra länder. Det betyder alltså att åldersgränsen på t ex Facebook är att betrakta som en friskrivning av en kommersiell aktör. Åldersgränsen på Systembolaget är inskriven i lagen av folkhälsoskäl som i princip ingen emotsäger. Mycket stor skillnad. Det är också något man kan diskutera med sina barn utan att riskera att de blir kriminella.

Generellt kan man säga att det inte går att sätta åldersgränser på barnens nätanvändning. (Här ska jag erkänna att jag lekte med tanken att á la 90-tal sätta ihop en lista över vad man får göra i en viss ålder och hur länge man bör få hålla på men jag insåg att ironin skulle kunna gå någon förbi och att risken var stor att listan skulle cirkulera som något forskningen säger.) Poängen jag vill göra är att det är lätt att önska sig en lista, något konkret att hålla sig till. Det märker jag på de frågor jag får till Net Nanny och när föräldrar hör av sig efter föräldramöten; förtvivlade för att mötet enats om gemensamma regler för alla barn. Det är klart att det enklaste vore att ha regler att hålla sig till, konkreta listor med tider och aktiviteter som är ok. Det kommer aldrig att hända, tyvärr. Vi kommer aldrig att kunna skapa listor som fungerar för alla barn i en viss ålder. Inte ens om vi skulle nöja oss med att säga att den här listan gäller de flesta barnen i den här åldern. Nätanvändning är så individuellt att man får likna det vid användning av andra infrastrukturella element som vägar och vattendrag i det här avseendet. Det finns helt klart faror men det går att hjälpa barnen navigera så att de är rimligt säkra och ändå får behålla den sociala dimensionen av livet som denna infrastruktur kan ge dem.

Självklart menar jag inte att man av slapphet ska säga ok då till allt barnen tjatar om. Det kan vara en bra diskussion att problematisera det där om att alla andra får ju, både för barnen och de vuxna i familjen. Och självklart ska man säga nej om man verkligen anser att det är till mer skada än nytta för barnen. Däremot ska argumentet inte vara att det finns en åldersgräns, för det gör det inte i verklig bemärkelse. Lika lite som det finns för spel; PEGI t ex är en rekommendation eller guide som ska ge vuxna vägledning avseende spelens innehåll ifall de själva inte spelar spel. Precis som Systembolagets tips på vilken dryck som passar till vilken mat; det är inte några fastlagda regler utan bara tips från dem som har fördjupat sig mer än de flesta hinner med. Det är viktigt att komma ihåg att dessa rekommendationer bygger på värderingar och du som vuxen måste alltså dela dessa värderingar eller göra din egen bedömning. Det här är något jag kommer att komma in på när det gäller filter i ett senare  inlägg.

Så min rekommendation, som alltså baserar sig på min egen och andras forskning om ungas nätanvändning, är att du som förälder med gott samvete kan bestämma vad barnen ska få göra. Den bedömningen ska du basera på din kunskap om barnet och din kunskap om det barnet efterfrågar att få göra. Man kan följa rekommendationer men då gäller det att veta vem som utfärdat rekommendationen och på vilka grunder. Klassisk källkritik med andra ord. Och att ständigt påminna sig själv om att alla barn inte passar in i samma mall. Behandla barnen orättvist, det är det rättvisaste du kan göra. Läs mer i mina råd till vuxna (pdf som mer än gärna får spridas) där jag bland annat skriver

Var orättvis. Varje barn har rätt att bedömas utifrån sin unika situation och inte utifrån fastlagda regler. Det ena barnet mår kanske bra av att någon avbryter datoranvändandet ofta medan ett annat barn mår bra av att använda datorn mycket. Rättvisa är inte att behandla alla lika, rättvisa är att titta ett barn i ögonen och se hur det mår. Och därefter våga agera vuxet utifrån vad man ser.

De närmaste dagarna kommer inlägg om filter, tid vid datorn, föräldramanuset, identitetsarbete och säkert en hel del annat.

Chat med Öviks Allehandas läsare

Igår arrangerade Öviks Allehanda en chat med Net Nanny. Här kan ni läsa alla frågor och svar. Det är lite rörigt i början eftersom jag inte förstod verktyget så bra. Frågor och svar kommer lite i otakt. Men jag kopierade alla frågor och svar i rätt ordning här nedan om ni vill läsa.

Det är ett av de roligaste uppdragen jag som forskare kan få, att chatta med läsare/tittare/lyssnare/följare. Men det är jobbigt! Det kräver all min uppmärksamhet, jag kan knappt dricka vatten medan jag chattar. Dels vill jag hinna svara på alla frågor och när jag ser hur skrollningslisten smyger sig uppåt vill jag skriva snabbare, snabbare. Dels är det en grannlaga uppgift att svara vettigt på alla frågor. Det är viktiga saker som ska redas ut och det gäller att ge ett korrekt svar på kort tid. Det finns inte många minuter för eftertanke eller googling. Ibland sparar jag en fråga tills min hjärna har hunnit processa den och svarar på en enklare under tiden. Mer än en timme åt gången orkar jag inte. Men snart är jag redo för nästa chat.

Igår fick jag en fråga som inte alls föll under mitt kunskapsområde så jag lovade att kolla upp och återkomma här. Det får bli nästa inlägg. Håll utkik!

 

Fia:  

Hej. Jag har en lite fundering. Min dotter går i årskurs fyra. Flera av henes kompisra har Facebook och Instagram. VIlken ålder tycker du att barn är tillräckligt mogna för att hantera såda

måndag 14 januari, 2013 13:19

Det kan vara svårt att säga nej om de närmaste kompisarna har skaffat konton. Personligen ser jag inga problem med att även barn har Facebook eller Instagram. Man kan prata med dem innan och förklara att de, precis som vuxna, måste tänka efter innan de lägger ut något. Att de funderar igenom ifall det är en bra idé att lägga ut en bild eller berätta något. Det finns ju åldersgräns på t ex Facebook men där bör man fråga sig varför de har en åldersgräns. Är det för att skydda barnet eller är det för att skydda företaget? I de här fallen tror jag att det handlar om att företagen ska ha ryggen fri. FB är ju t ex en rätt trygg miljö eftersom man själv kan styra vem som läser det man skriver och om man ska kunna bli kontaktad. Så jag skulle inte tveka att ge en fyra tillgång till denna trevliga och sociala värld.

 

måndag 14 januari, 2013 19:00

 

Guest:  

Hej! Ska man vara kompis med sitt barn på Facebook?

 

måndag 14 januari, 2013 19:01

 

Ja, om barnet har frågat. Man bör inte själv skicka vänförfrågningar till barnen eller deras kompisar, eftersom det är svårt för en som är yngre att säga nej ifall de inte skulle vilja. Att få en vänförfrågan är däremot en ynnest som man ska vårda. Tack ja men försök undvika att kommentera och läsa allt, då kanske barnet ångrar att hen blev vän med dig :-) Svårt, men det går.

 

måndag 14 januari, 2013 19:03

Boreus:  

Vad kan skolanställda göra för att förhindra detta? Finns det några sätt att arbeta för att få bort dessa övergrepp?

När det gäller skolans ansvar finns det mycket att göra. Skolan borde, som jag ser det, utbilda alla barn om säkerhet på och utanför nätet. Vi vet att det är svårt för många föräldrar att ta tag i dessa frågor; de är osäkra på vad som gäller, vad man bör och inte bör göra. Lärare borde få utbildning och sedan utbilda barnen. Det finns kunskap men skola och lärarutbildning är ofta dåliga på att ta till sig denna kunskap.

 

måndag 14 januari, 2013 19:07

 

Boreus:  

Hur har denna man gjort för att lyckas VÅLDTA tjejer på internet? Det kan väl Inte klassas som våldtäkt om de inte träffas IRL?

 

måndag 14 januari, 2013 19:09

 

Jag kan inte fallen i detalj men man kan säga att det finns två sätt att begå sexuella övergrepp via nätet. Det ena är att man tar kontakt över nätet, odlar denna kontakt under lång tid ibland och sen träffas utanför nätet och då kan ju en våldtäkt ske. Det andra sättet är att själva övergreppet sker över nätet och inget fysiskt möte inträffar. Då kan det vara sexuella samtal, skrivna eller talade, att barnet luras se sexuella handlingar på skärmen eller att barnet luras att utföra sexuella handlingar framför webbkamera, t ex.

 

måndag 14 januari, 2013 19:11

Guest:  

Hur ser svenska lagen ut om man kan bli dömd för våldtäkt utan att träffas?

 

måndag 14 januari, 2013 19:11

 

Där vågar jag inte svara eftersom jag inte är jurist. Ska ta reda på detta och svara inom några dagar på http://netnanny.wordpress.com/

 

måndag 14 januari, 2013 19:11

Guest:  

Vad gör samhället för dessa flickor?

 

måndag 14 januari, 2013 19:12

 

Nu vågar jag mig på att säga: inte mycket. Det finns säkert undantag men ofta är det sorgligt lite offer för våldtäkt och sexuella övergrepp kan få hjälp med. Jag hoppas att det har blivit bättre än när Katia Wagner skrev boken om Alexandramannen.http://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandramannen, boken finns på t exhttp://www.bokus.com/bok/9789173893572/alexandramannen-var-tids-storsta-natsexharva/

Där visade hon att flickorna som blivit våldtagna och lurade användes som brickor i ett spel där det viktiga blev att fälla förövaren. Det är naturligtvis viktigt att en sådan person åker dit men offren blev ibland offer en gång till, fast för rättsväsendet denna gång.

Om jag var anhörig till ett offer skulle jag tjata och tjata tills barnet fick hjälp för det finns nog ingen automatik i detta.

 

måndag 14 januari, 2013 19:16

Camilla:  

Finns det vettiga och bra så kallade spionprogram och tycker du an ska använda dem som förälder?

 

måndag 14 januari, 2013 19:16

 

Nej det finns det inte. Det finns flera skäl att inte använda sådana. Det första och enklaste handlar om att de inte funkar. Det finns inget i forskningen om faror på nätet som säger att denna typ av enkla, tekniska lösning har effekt mot de komplexa mänskliga problem vi pratar om. Tvärtom, kan de störa en förtroendefull relation mellan barn och vuxen och den relationen är det enda man vet är effektivt mot faror idag.

Det andra skälet är att det är djupt oetiskt att övervaka sitt barn på det sättet. Ingen vettig förälder skulle installera övervakningskamera i barnets rum eller kräva att de bara umgås med kompisar där man kan se och höra dem.

 

måndag 14 januari, 2013 19:19

Camilla:  

Vilka sajter hänger barnen på idag?

 

måndag 14 januari, 2013 19:19

 

Det är så olika. Dels beroende på ålder, naturligtvis men också beroende på var man bor. Det kan skilja mellan två skolor i samma stad. Eftersom man vill vara där kompisarna är blir det lätt så att vissa mötesplatser är populära i vissa områden. Men sen finns det ju de som inte har eller inte vill ha kompisar utanför nätet och då spelar kanske intressen större roll. Man får fråga varje enskilt barn om en kort guidad tur på de sajter där hen hänger.

 

måndag 14 januari, 2013 19:22

Peter:  

Vår 15-åriga dotter vill träffa en kille i en grannstad som hon lärt känna via nätet. Tycker det känns lika jobbigt att säga nej som att säga ja. Har du några råd?

 

måndag 14 januari, 2013 19:22

 

Det första råd jag skulle ha gett tycks du redan ha följt: ta det lugnt, säg inget alls först, fundera utan att bli upprörd. Grattis, det är inte alla som klarar!

Det betyder att du kommer att få fler förtroenden, att hon litar på dig. Heja!

Jag skulle prata, prata, prata om detta om det var min dotter. Förklara varför jag är orolig, varför jag tycker det känns lika jobbigt att säga nej som att säga ja (mkt bra formulerat!) Och sen verkligen lyssna, varför tycker hon att det är en bra idé? Vara varsam att behålla den förtroliga tonen, väga för- och nackdelar tillsammans. Kanske kommer ni fram till att du kan skjutsa, sitta i bilen, gå och fika, eller något medan de träffas på något offentligt ställe?

Stort lycka till!

 

måndag 14 januari, 2013 19:27

Mats:  

Skiljer det sig mellan vad killar respektive tjejer gör på nätet?

 

måndag 14 januari, 2013 19:27

 

Ja, generellt sett gör det det men man ska komma ihåg att det är mycket individuellt också. Flickor tenderar att spela mindre onlinespel än pojkar, även om det finns en växande grupp flickor som aldrig skulle skriva under på det. Bloggande är mycket större bland flickor och det tänker jag har att göra med att man inte lyssnar på flickor lika mycket och att bloggen blir ett sätt att markera vem man är, vad man tycker, att man finns.

 

måndag 14 januari, 2013 19:29

Guest:  

Tjejerna borde förstå bättre. Låta bli att skicka bilder mm. Ansvaret är flickornas

 

måndag 14 januari, 2013 19:29

 

Där håller jag inte med dig. Ansvaret för övergrepp är naturligtvis alltid förövarens, där är lagen tydlig. Precis som att du inte är ansvarig för att bli våldtagen bara för att du har vissa kläder på dig eller är berusad, är du inte ansvarig för övergrepp via nätet bara för att du har lagt ut bilder. Det resonemanget bygger på en urmodig människosyn och har inget stöd i lagen.

Vi bör istället vara försiktiga med att fördöma dessa offer, och alla flickor som lägger ut bilder på nätet. Vi bör fråga oss varför de gör så och fundera på hur vi kan stötta dem istället.

 

måndag 14 januari, 2013 19:31

Eric!:  

Är det så att lagstiftningen inte hänger med? Jag upplever att det är väldigt svårt att sätta dit vuxna som missbrukar nätet, om det så är hot eller om det handlar om att få nakenbilder av småtjejer.

 

måndag 14 januari, 2013 19:32

 

Du har helt rätt, lagen ligger efter. Det är svårt att sätta dit folk, delvis för att lagen är skriven innan internet kom till. Men delvis också för att det handlar om frågor som vi har haft svårt att hantera även tidigare. Se förra frågan om skuld. Det blir en massa känslor inblandade och då är det svårt att se klart. Här måste lagstiftarna jobba snabbare, tycker jag.

 

måndag 14 januari, 2013 19:34

Angeli89:  

Finns det skydd och stopp i Iphonen i dag? Eller är det fritt fram att surfa var som helst för ett barn som fått en sån?

 

måndag 14 januari, 2013 19:34

 

Se tidigare fråga om filter och andra typer av tekniska skydd. Det är ingen bra idé. Du förbereder inte barnet för en öppen dator om du har filter. Det är bättre att sätta filter i huvudet på barnet (citat från Stig-Roland Rask som skrivit flera böcker om detta), genom att förbereda dem och hjälpa dem att välja bort olämpliga webbplatser och olämpliga kontakter.

 

måndag 14 januari, 2013 19:36

Guest:  

Hej. Vad är vanligast att ex Facebook och Instagram ökar självkänslan eller sänker den?

 

måndag 14 januari, 2013 19:36

 

Om jag får ge en kvalificerad gissning, utifrån den aktuella forskningen, skulle jag säga att den ökar självkänslan. Sen är det naturligtvis individuellt. Vi har ju läst i media om sk facebooksdepression när folk (vuxna) blir ledsna för att andra verkar äta så gott och åka på så trevliga semestrar. Så kan det naturligtvis vara för vissa men då antar jag att de är rätt missunsamma eller avundsjuka även utanför Facebook. De flesta barn och unga verkar ha det bra på nätet, de får stöd från andra, massor av likes, etc. Sen finns det många som far illa, som hamnar utanför och det måste vi vuxna ta tag i. Facebook och andra mötesplatser är, precis som skolan, en miljö som i grunden är positiv men som kan vara ett helvete för vissa. Det är ingen generallösning på problem att ha FB men det är inte heller något i grunden negativt. Tänk om all den kärlek som flödar på FB skulle vara lika tydlig i skolans korridorer! Eller på våra arbetsplatser! Men det finns tecken som tyder på att vi tar med oss sättet att vara från nätet, vilket faktiskt skulle kunna betyda att vi snart är lika snälla utanför som på nätet. Längtar redan! :-)

 

måndag 14 januari, 2013 19:42

Lisa:  

Vår dotter som går i fyran vill öppna ett facebook-konto. Är man mogen att ahntera ett emdia i den åldern?

 

måndag 14 januari, 2013 19:42

 

Se svaret på första frågan (den kom lite i oordning, jag hade inte lärt mig verktyget). Generellt: ja.

 

måndag 14 januari, 2013 19:42

Lisa:  

Är skolan bra på att utbilda om etik och moral på nätet?

 

måndag 14 januari, 2013 19:43

 

Ja, det vore det allra bästa. Skolan är den enda arena där man möter alla barn och genom dem deras föräldrar. Tyvärr är det upp till varje skola idag. Jag tycker att vi ska ha statliga direktiv till skolorna så att de tvingas göra plats för dessa viktiga frågor.

Men det är viktigt att komma ihåg att etik och juridik på nätet inte är ett ungdomsproblem. Många av de problem vi ser är inte alls ungdomsrelaterade utan handlar om vuxna som inte kan hantera den frihet som internet innebär.

 

måndag 14 januari, 2013 19:45

Peter Hållander:  

Det allra värsta är alla rasister som nästan bara finns på nätet. De arbetar nästan maniskt och systematiskt för att vrida om opinionen.

 

måndag 14 januari, 2013 19:46

 

Ja, det är läskigt. Men jag har en fundering där. Kan det vara så att de alltid har funnits men att de har fått en arena nu? Tänk om det är så som folk pratar i vissa familjer, i vissa grupper, etc? Jag umgås ju inte med rasister så jag har inget sätt att veta detta.

Sen vet man att nätet gör oss mer extrema, så det kan ju ha förstärkts i och med internet. Förstärkningen gäller både åt det positiva och det negativa hållet, se tidigare fråga om kärleken som flödar.

 

måndag 14 januari, 2013 19:49

Boreus:  

Tolkar jag dina svar så att kunskapsnivån om internet på skolan där våra barn och ungdomar befinner sig är för låg?

 

måndag 14 januari, 2013 19:54

 

Ja om vi pratar generellt. Det finns naturligtvis lysande undantag men de flesta skolor och lärarutbildningar har inte tagit tag i detta område på något vettigt sätt.

 

måndag 14 januari, 2013 19:55

Boreus:  

… fokus ligger framförallt på att skydda flickorna från att bli utsatta? Hur skyddar/ utbildar samhället pojkarna? Jag syftar på vad görs i samhället för att pojkarna inte skall bli gärningsmän?

 

måndag 14 januari, 2013 19:55

 

Där tar du upp en viktigt fråga som bl a har synts i den indiska våldtäktsdebatten nyligen. ”Lär inte din dotter att inte gå ut på kvällen, lär din son att inte bli våldtäktsman” ungefär. Helt klart är detta extremt viktig för att ytterligare markera att det inte är offret som ska skylla sig själv!

Men vi måste också komma ihåg att när det gäller våldtäkt och andra sexuella övergrepp kan pojkar också bli offer. Och de kan ha ännu svårare att våga berätta eftersom vi pratar om det så lite!

 

måndag 14 januari, 2013 19:58

Boreus:  

Min egna åsikt är att samhället sopar bekymmret under mattan och vill inte ta tag i problemet.

 

måndag 14 januari, 2013 19:58

 

Där är jag med dig! Vi vill inte veta för att det är så vidrigt och det bästa vore om det inte fanns. Det finns en skyddsmekanism hos oss som vi måste jobba emot.

 

måndag 14 januari, 2013 19:59

Tusen tack för alla frågor! Hoppas ni fått svaren ni behövde. Titta gärna in på Net Nanny http://netnanny.wordpress.com/ ibland, bl a ska jag försöka få svar på den fråga om våldtäkt jag inte kunde svara på. Jag har också en annan blogg om min forskning, Nätkulturer http://www.kulturer.net

Ni kan följa mig på Twitter om ni vill: https://twitter.com/dunkels

Eller gå med i min Facebookgrupp Vad gör unga på nätet?http://www.facebook.com/groups/63826034962

 

Nya slutsatser om barns motståndskraft mot risker på nätet

Pressmeddelande från EU Kids Online. 

10 januari 2013
EU Kids Online III

Barns och ungas uppväxtvillkor är idag nära knutna till nätet, vilket de nyligen uppmärksammade Instagram-bråken i Göteborg kan ses som ett extremt exempel på. I debatten efteråt framgick att många vuxna frågar sig hur vi kan skydda unga från risker på nätet. EU Kids Online presenterar idag en forskningsrapport om ungas sårbarhet på nätet och ger rekommendationer för vad vuxna kan göra.

Sårbarhet på och utanför nätet går hand i hand

Att vara utsatt för risker på nätet behöver inte vara skadligt. De flesta barn oroas inte eller känner sig inte obehagligt berörda av risker på nätet. Däremot kan man se att barn som har svårt att hantera sina känslor och sitt sociala beteende utanför nätet löper större risk att känna oro och bli upprörda på nätet.

Den senaste rapporten från det stora europeiska forskningsprojektet EU Kids Online visar att barn med psykologiska problem har sämre motståndskraft mot risker på nätet – de blir upprörda oftare och reagerar kraftigare. Dessutom tenderar de att bli passiva när de råkar ut för problem, i stället för att aktivt försöka lösa problemen. Tre risker på nätet studerades: utsatthet för sexuellt innehåll, nätmobbning och sexuella meddelanden via internet eller mobiltelefon (s k sexting). Rapporten innehåller rekommendationer för att stötta barn.

Restriktioner ökar inte barns motståndskraft

Barn som begränsas i sina internetaktiviteter känner sig inte mindre besvärade av risker på nätet och är inte heller bättre på att förebygga faror på nätet. Istället för att begränsa barnens internetanvändning kan föräldrar stimulera deras motståndskraft genom att engagera sig och vara närvarande i barnens vardag på nätet. Beroende på barnens ålder och situation kan föräldrarna exempelvis vara med när barnen är ute på nätet, prata regelbundet om vad barnen gör på nätet, använda nätet tillsammans med barnen, ge råd om säkerhet på nätet, ha lite koll på och intressera sig för vad barnen gör på nätet. Det är dock viktigt att komma ihåg att risker och faror på nätet är en komplex fråga som varierar med typ av risk och att dessa resultat och råd till föräldrar inte är heltäckande.

Vikten av psykologiskt välbefinnande

Oavsett vilken typ av risk vi pratar om, hjälper känslomässig stabilitet barn att hantera situationer. Oberoende av ålder visar studien att barn som har gott självförtroende och inte har känslomässiga eller sociala problem löper mindre risk att reagera negativt på exempelvis sexuellt innehåll och nätmobbning. Barn som har sådana reagerar kraftigare och har kvar de negativa känslorna längre tid.

Rapporten visar också att flickor är känsligare när det handlar om sexuella risker på nätet, såsom oönskat sexuellt innehåll (pornografi) och sexting. Flickor känner sig kränkta oftare och mer intensivt än pojkar.

Prata om problemet, försöka fixa problemet eller helt enkelt lämna nätet?

Hur hanterar då barn risker på nätet? De barn som sa att de blev upprörda fick frågor om hur de reagerade just då. När det gällde alla de tre studerade riskerna var den vanligaste reaktionen att prata med någon. När det handlade om att ha sett oönskat sexuellt innehåll pratade 53 procent med någon. Siffrorna var ännu högre när det handlade om sexting (60 procent) och nätmobbning (77 procent).

När barn utsattes för nätmobbning och sexting använde 4 av 10 barn motstrategier som att radera meddelanden eller blockera avsändare. Ytterligare en – mer passiv – reaktion var att helt enkelt lämna nätet en stund. Det senare nämndes av 18 procent av de barn som blev upprörda av sexting och 25 procent av de som blev upprörda av oönskat sexuellt innehåll.

De flesta barnen använder en kombination av två eller tre av dessa strategier – speciellt att både radera meddelanden och blockera avsändare. Barn som bestämmer sig för att prata om problemen försöker ofta också hitta en förebyggande lösning. De flesta barn ser också sin lösning som positiv och användbar. När det handlar om upprörande sexuellt innehåll rankades att radera meddelanden som mest användbart (82 procent) och vid nätmobbning ansågs att blockera avsändaren vara mest användbart (78 procent).

Cecilia von Feilitzen, ansvarig för det svenska teamet, förklarar:

Användandet av motstrategier beror också på barnets psykologiska välbefinnande. Barn med låg tillit till sin egen förmåga och barn med psykologiska problem reagerar mer passivt eller fatalistiskt på risker som upprör dem på nätet. De hoppas att problemen ska försvinna av sig själva eller lämnar nätet snarare än att aktivt göra något som att radera meddelanden eller blockera avsändare.

Rekommendationer för att öka barns motståndskraft på nätet

• Lär barnen att använda förebyggande motstrategier, som att radera meddelanden och blockera avsändare. Denna utbildning bör ske både i formella och informella sammanhang, som hemmet och skolan.

• Fokusera på att hjälpa barnen att hantera psykologiska problem och att öka deras självförtroende.

• Uppmuntra internetanvändning bland vuxna. Det visar sig att föräldrar som själva är aktiva på nätet har större självförtroende och möjligheter att hjälpa sina barn på nätet.

• Lärares stöd tycks inte uppmuntra till säker nätanvändning, möjligen därför att många lärare känner sig osäkra när det gäller nätet. Lärare behöver därför öka sin digitala kompetens avseende just faror på nätet.

För mer information:

How to cope and build online resilience?” rapporterar resultaten från en studie av europeiska barns negativa erfarenheter på nätet och hur de hanterar dessa. Studien är en djupanalys av de barn som uppgav att de blivit upprörda minst en gång (971 barn blev upprörda av sexuellt innehåll, 1 290 av nätmobbning och 567 barn av sexting).

Hela rapporten kan laddas ner på http://www2.lse.ac.uk/media%40lse/research/EUKidsOnline/EU%20Kids%20III/Reports/Copingonlineresilience.pdf

För mer information kontakta Cecilia von Feilitzen, cecilia.von.feilitzen@sh.se , se www.eukidsonline.net eller besök projektets Facebookprofil.

Information om projektet och studien
• EU Kids Online syftar till att öka kunskap om europeiska barns och föräldrars erfarenheter av risker och säkerhet på nätet och därgenom bidra till en säkrare nätmiljö för barn. Projektet finansieras av EC Safer Internet Programme (SI-2010-TN-4201001).

• EU Kids Online genomförde intervjuer i hemmen med 25 000 barn i åldrarna 9-16 år och deras föräldrar.

• För samordningen av det svenska forskarteamet ansvarar International Clearinghouse on Children, Youth and Media, Nordicom, Göteborgs universitet.

• Mer information om de svenska resultaten kan fås av Cecilia von Feilitzen, Södertörns högskola, cecilia.von.feilitzen@sh.se , Olle Findahl, World Internet Institute och Högskolan i Gävle, olle.findahl@wii.se , och Elza Dunkels, Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet, elza.dunkels@edusci.umu.se . De har också skrivit en rapport som gäller barnen i Sverige, Hur farligt är internet? Resultat från den svenska delen av den europeiska undersökningen EU Kids Online. The International Clearinghouse on Children, Youth and Media, Nordicom, Göteborgs universitet.

• I det svenska forskarteamet ingår även Ulrika Sjöberg, Högskolan i Malmö, ulrika.sjoberg@mah.se , och Karl Dahlstrand, Lunds universitet, karl.dahlstrand@soclaw.lu.se

Facebook för unga

En av de vanligaste frågor jag får handlar om Facebook och unga, alltså om man ska låta sitt barn skaffa ett konto fast reglerna säger nej. Det har jag svarat på här, men det finns fler frågor kring just Facebook och unga. Idag hittade jag (via https://twitter.com/iEducator) tips för föräldrar som ska introducera sin unge till FB för första gången: Putting a 13-Year-Old Child Safely on Facebook. Man får många bra tips som inte alls bara gäller barn, t ex hur man ska få bort den försåtliga kopplingen till annonser. Men jag tycker att man ska tänka ett extra varv innan man funderar på sånt som att skicka vänförfrågan till sitt barn. Som jag ser det är det viktigt att sådana förfrågningar kommer från de unga själva. Jag har aldrig frågat någon som är yngre än jag om vi kan bli vänner, däremot tackar jag ja till alla som frågar. Det är mycket svårt att tacka nej utan att känna sig dum och då är det viktigt att vi inte utsätter en ung människa för den situationen. Att kräva att ens barn ska vara vän på FB är nog en rest från 90-talets tips att man skulle vara Förälder på nätet, alltså en sorts övervakare och spion. Att tacka ja till en fråga kan istället vara motsatsen; man visar att man är en människa som alla andra och tar chansen att dela tankar och delar av sitt liv.

Jag tycker också att man ska vara försiktig med att sprida uppfattningen att det är säkrare att bygga en hög mur för sitt barn, i det här fallet genom att välja en privat profil. På ytan låter det ju bra att barnet har en privat profil och för ett barn som bara har goda människor innanför muren är det inga problem, det kan t o m ses som säkrare. Men för det första måste man vara väldigt, väldigt säker på att det bara finns goda människor innanför och hur säkerställer man det? För det andra vet vi att alla barn inte kan lita på sina närmaste. Och hur ska man tänka då? Ska man ge olika råd till familjer där man tar hand om sina barn och familjer som misshandlar sina barn? Naturligtvis inte. Om det blir en allmän regel att föräldrar ska övervaka sina barns profiler och sätta gränser för vilka som ska få vara vänner med barnet, har vi skapat en osäkrare situation för vissa barn. Istället ska de säkerhetstips som går ut omfatta alla tänkbara situationer så att vi inte bara räddar de barn som har det bra.

Mitt generella tips är att inte vara så förtvivlat orolig. Att ta det lugnt och inte agera utifrån värsta tänkbara scenario. Utgå från att det kommer att bli kul för barnet och att de flesta kommer att vara trevliga. Om något skulle uppstå, t ex att en otrevlig person skickar en vänförfrågan, kan man hantera det när det händer. Under förutsättning att man lyckats förmedla för sitt barn att de alltid kan berätta vad som hänt. Och man lovat, och lyckas hålla, att inte bli arg eller panikslagen, vad de än berättar.

Det här tycker jag var ett bra tips från NYT:

I would recommend leaving the “Who can send you friend requests?” tab open to Everyone for the first week or so. Like a child’s first few days in school, let him corral friends on the social network, then you can go back into this option and change it to only allow Friends of Friends later.

Jag skulle ju inte gå in och ändra om det inte hänt något obehagligt. Det kan vara viktigt att kunna bli kontaktad av såna som inte är vänner till vänner. En kille eller tjej som de träffat på fotbollslägret kanske inte är vän till en vän. Det är ju faktiskt så att Facebook är en av de säkraste och minst utsatta platserna även för att barn.

Uppdatering: Danskt debattprogram om samma sak med forskaren Malene Larsen.