Nu finns äntligen Vad gör unga på nätet? som e-bok. Perfekt för den som inte vill vänta på att få pappersboken i brevlådan eller som hellre läser på skärm. Billigare, dessutom. Här kan du för övrigt provläsa lite ur pappersboken.
Här kan du köpa den:
Cdon 199:-
Adlibris 181:-
Bokus 184:-
Addbooks 181:-
Bokia 179:-
Eller varför inte låna boken på ett bibliotek?
Här kommer frågor och svar från kvällens chatt med Sydsvenska dagbladets läsare.
Elza Dunkels: Där tycker jag att man kan be dem jämföra med hur de agerar utanför nätet. Övervakar de barnen även där? Hindrar de barnen från att ha kontakt med kompisar, från att leka, osv? För mig låter det som en familj i kris, om föräldrarna övervakar så hårt. Väldigt få tycker att det är ett normalt sätt att vara förälder utanför nätet men så snart internet kommer in i bilden händer något. För många men inte för alla.Så jag tror att det är bra att vi pratar mer om det här. Då blir det tydligare att alla inte håller med. Då blir det lättare att vara den som ställer sig upp på ett föräldramöte och säger ifrån, eller som tar diskussionen med andra vuxna.
Vi måste komma ihåg att alla som övervakar och förbjuder gör det av omsorg om barnet. Det är bara så att något gick lite fel i tänkandet kring denna omsorg. Jag skrev om det nyligen: http://blogg.umu.se/forskarbloggen/2013/05/foraldramanus/
18:45, 22 May 2013
Elza Dunkels: Det gäller att ge dem verktyg för att sätta gränser. Att lära barnen känna efter inom sig själva när något känns bra eller inte. Det är det allra viktigaste eftersom sexuella förövare utnyttjar barns svagheter.Sen är det också viktigt att man är tydlig med (och också menar) att de alltid kan komma och berätta. Att man lovar att inte bli arg eller rädd, att man tydligt signalerar att ”jag är en stark vuxen och jag klarar av att du berättar”. Och att de inte är medskyldiga bara för att de har lagt ut en bild, t ex.
Beroende på barnets ålder kan man ju prata om sånt som står i tidningarna, det har de säkert hört om ändå. Men även får mindre barn kan det vara bra att vara lite vag (det finns läskiga saker på nätet) men tala om att de alltid kan berätta om de känner sig illa till mods.
18:40, 22 May 2013
Elza Dunkels: Det där fick jag googla. Och svret verkar vara nej, om det inte finns särskilda skäl. Hittade bl a en artikel där en tidning ställt samma fråga http://hd.se/helsingborg/2013/04/29/skolverket-det-ar-ett-oregleratoch direkt från Skolinspektionenhttp://www.skolinspektionen.se/sv/Anmalningar/Nyheter-Anmalningar/Forbud-maste-byggas-pa-overenskommelse-med-elever-och-foraldrar/
18:36, 22 May 2013
Elza Dunkels: Fantastiskt! Så kul för en tvååring att kunna se en traktor när han vill, och inte vara utlämnad till att traktorn ska köra förbi hemma. Det går ju att skapa en kanal på Youtube som är för ert barn, med traktorfilmer och annat kul. Sen samlar ni allt han gillar i den kanalen. Det blir ett sätt att minska risken att han kommer in på hemska saker.Eftersom han redan gör sånt här är det nog en bra idé att tala om att det finns läskiga saker som han kan råka hamna på men att han alltid kan tala om det för er. Det kan också vara läge att säga att han inte får klicka på allt. Det är rätt tidigt att ta det snacket med en tvååring men tänk så skönt att ni redan har börjat prata om det när han är några år till!
18:34, 22 May 2013
Elza Dunkels: Inga direkta. Det är klart att om barnen själva får välja hela tiden kan det bli något negativt. Ifall ingen vuxen styr över deras tid men det gäller ju allt, inte bara Netflix och Ipad.18:30, 22 May 2013
Elza Dunkels: Jag ser att många unga är duktiga på att lära sig i grupp. De tar hjälp av andra och de är väldigt generösa med sin kunskap. Det leder till att många har utvecklat effektiva lärandemodeller som vi inte har.Det är också många yngre som har utvecklat en sund inställning till hierarkier, därför att makt inte syns på samma sätt på nätet som det gör utanför. Jag kan tänka mig att fler kommer att vara kritiska i sitt förhållningssätt och tänka utanför ramarna.
Mest troligt kommer de också att kunna läsa mellan raderna även på nätet, som vi äldre kan göra i rummet. Du vet när man tror att man förstår vad för typ av människa man har att göra med bara genom att titta på dem. Den förmågan får många även på nätet till slut.
18:26, 22 May 2013
Elza Dunkels: Å, om jag hade svaret! Du är inte ensam om denna fundering. Det är många som sitter hemma, som hoppat av skolan, inte jobbar, hänger framför datorn. Jag tror att vi måste sätta det här i ett större sammanhang. Det här handar om barn (alltså när de var barn) som saknar något. Jag vill inte gärna säga att de inte klarat skolan utan att skolan inte klarat barnen. Jag tror inte att någon väljer detta liv med öppna ögon utan att det har varit en flykt från något. En ganska lätt flykt i och för sig – det är ju kul att spela spel! Men omvärlden har inte lyckats matcha det. Många far illa i skolan, det måste vi erkänna. Så det är ett viktigt perspektiv, för att inte skuldbelägga den vuxna man som sitter hemma. Det finns en risk att alla runt omkring är så känslomässigt engagerade i det här att det blir konflikt bara därför. Så det är viktigt att förstå att det kan finnas skäl till att det blev så här. Och tänka att han har mognat medan åren har gått. Det kommer att bli enklare att plugga nu bara för att han har mognat. Enklare att söka jobb än när han var 18, för ingen vill anställa en som är för ung.Men sen handlar det ju också om ett lidande som måste tas tag i. Både mannen i fråga och hans familj far illa av situationen. Jag skulle rekommendera att familjen verkligen sätter sig tillsammans och pratar om det här (men då måste ju alla se att det inte är ok först). Sen får man jämka ihop sina ståndpunkter. Det ÄR svårt att få ett jobb men man kanske kan enas om att vända på dygnet först? Eller läsa in gymnasiet medan han söker jobb? Ekonomi är ett bra styrmedel – alla måste kunna försörja sig själva. Det kanske kan vara en ingång. Hur som helst gör man inte den unge mannen en tjänst genom att bara låta detta pågå.
18:20, 22 May 2013
Elza Dunkels: Jo det finns tecken på det men frågan är hur vi ska tolka tecknen. Jag är inte helt säker på att Fb är samma typ av mötesplats som de du nämner. Idag pratar man om egocentriska mötesplatser och då menar man inte i nån värderande mening. Det betyder bara att man bygger sitt nätverk utifrån sig själv och sina kontakter, inte intresse eller geografi som förr i tiden, för 10 år sen. Och då blir det nog inte lika viktigt om man har föräldrar och andra vuxna i det nätverket för det går att undvika dem när man vill. Lite som att bo hemma – man hänger inte med varann bara för att man bor under samma tak. Om Fb försvinner beror det snarare på att något annat kommer, som är bättre.18:12, 22 May 2013
Elza Dunkels: Nej, jag håller inte med. Inte om vi pratar generellt. Det finns säkert unga som är mindre allmänbildade men jag ser nog den motsatta bilden. Det finns så många fler möjligheter att ta reda på saker idag, utan att anstränga sig. Därför är det många unga (och gamla) som kollar upp saker istället för att köra ”snillen spekulerar” som man gjorde förr. Men du har rätt i att vi inte längre matas med nyheter mellan andra saker. Idag får vi söka upp nyheterna. Det kan komma att påverka i längden. Men då pratar vi bara om nyheter filtrerade genom redaktioner. Det finns ju andra nyheter och andra kanaler. Men intressant att fundera över!18:09, 22 May 2013
Elza Dunkels: Det är ju väldigt populärt i vissa åldrar. Så jag tycker att man ska prata med barnen om varför de vill vara där. Troligen är det för att alla andra är där och för att det verkar roligt. Då kan det väl vara en bra idé att låta dem prova. Prata bara om att ha ett säkert lösenord och att inte lämna ut det till andra. Och berätta att de alltid, alltid får säga till om det händer nåt som de tycker är lite obehagligt. Även om de tänker att de själva är skyldiga. Att det alltid är bättre att berätta. Då ser jag inga problem med Moviestar.18:06, 22 May 2013
Elza Dunkels: Ja, det där låter inte så bra. Nu vet jag inte hur gammal du själv är men spontant tycker jag inte att du ska behöva ta ansvar för situationen. Det är väldigt bra att du engagerar dig men du behöver nog hjälp från dina föräldrar. Ni behöver nog prata ihop er allihop, alltså även din syster. Lyssna på varandras frustration och försöka hitta något ni alla kan enas om. Vi vet ju inte om hon är arg för att någon avbryter henne eller för att hon har andra bekymmer. Det kan ju vara så att hon behöver prata om det, men det kan också vara så att hon har fastnat i ett beteende kring dator och mobil. Att hon inte klarar att bryta utan ständigt måste ha koll på vad som sägs. Det gör ju inget om man sitter med näsan i mobilen hela tiden ifall man ändå klarar av att umgås med familen, sköta skolan, sömn och mat. Så det får bli ett givande och tagande när ni ska lösa det här. Stort lycka till!18:03, 22 May 2013
Elza Dunkels: Jag forskar om unga och nätet ur två perspektiv. Dels det som handlar om ungas lärande, eftersom jag arbetar med lärarutbildning. Dels är jag intresserad av ungas personliga säkerhet på nätet: vad som är farligt, vad man kan göra åt det och hur vi tänker omkring de frågorna.18:01, 22 May 2013
Sydsvenska dagbladet har en artikel om mig idag. Dessutom kan man chatta med mig ikväll kl 18. Det går bra att ställa frågor redan nu. Chatten Fråga om barn och internet.
De smarta mobilerna förändrar barns och ungas nätvanor. Men svaret till rådvilla föräldrar som undrar hur de ska få mer koll är fortfarande detsamma: prata, prata, prata. Åtminstone från forskarhåll.
Vuxenvärlden har svårt att hänga med i barnens digitala vardag. Föräldrar oroar sig över all tid barnen lägger framför olika skärmar, att de ska stöta på obehagliga saker när de surfar runt på internet eller bli utsatta i sociala medier.
Men de synpunkter och råd som oftast förs fram i den allmänna debatten är både felaktiga och farliga, anser Elza Dunkels, som forskar om unga och nätet vid Umeå universitet.
För att ge föräldrar vetenskapligt grundade svar på alla funderingar startade hon därför en frågelåda på webben för tre år sedan.
Hon kallar den Net Nanny med en blinkning till alla programvaror med samma namn som finns för föräldrakontroll av barns nätbruk.
Elza Dunkels är djupt kritisk till tekniska lösningar för filtrering och övervakning i datorer och mobiltelefoner.
– De är bara ett sätt att köpa sig fri från att prata med barnen, säger hon. Att samtala med dem skapar störst trygghet.
Nyligen startade hon och nätforskaren Marcin de Kaminski vid Lunds universitet ytterligare en experttjänst på nätet: ”Fråga forskarna: Unga online”.
Den var en reaktion på diskussionen efter vårens tragiska händelse i Kumla då en 13-årig flicka tog sitt liv sedan en 44-årig man gjort sig skyldig till sexualbrott mot henne på nätet.
– Våra svar bygger på vetenskaplig kunskap och inte åsikter och gissningar. Vi hoppas att fler forskare ska ansluta sig efterhand, säger Elza Dunkels.
1. Vilka regler kan föräldrar ge sina barn om hur de ska agera på nätet?
– Man kan inte ge sina barn en lista med tio punkter att följa, ge dem ett lösenord och sedan gå därifrån. Det handlar om saker man inte helt kan ha koll på. Det viktigaste är att hela tiden prata med dem om nätet. Inte som något separat från livet, utan som en del av livet. Barnen måste lära sig ett kritiskt förhållningssätt, att sätta gränser för sig själva och inte gå med på saker de inte vill. Har man satt upp en massa regler är risken att de inte vågar berätta om de råkar ut för något för att de tycker det är deras eget fel.
2. Kan barn skyddas genom filter eller övervakningsfunktioner?
– Nej. Jag tycker det kan jämföras med att ha övervakningskameror på barnens rum eller säga att de ska sitta i vardagsrummet och umgås med kompisar. Unga måste ha en frizon där vuxna inte alltid är med. Det finns heller inga filter som fungerar och bara släpper igenom precis det vi önskar. All filtrering bygger på kultur och värderingar.
3. Hur pratar man med små barn om obehagliga och känsliga saker på nätet?
– Det är bra att erkänna att det är svåra frågor, det betyder att de är viktiga. Man får anpassa samtalet efter ålder. Statens medieråd och Skolverket har tagit fram sagoboken ”Nosa på nätet” som kan användas för att ta upp de här frågorna med yngre barn. Visst finns det jätteäckliga saker de kan stöta på, men då ska de ropa på en vuxen och prata om det så att de inte är ensamma med det de har sett.
4. Hur mycket ska barn få hålla på med mobilen och datorn?
– Det finns inget generellt svar. Man måste se till helheten och ha ett pågående samtal med sina barn. Är barnet jättetrött i skolan för att det ligger och facebookar halva natten eller spelar så mycket att det varken sover eller äter så är det ju ett problem. Den nya tekniken kan vara en mäktig konkurrent, men den tar inte bort föräldraansvaret.
– För en del barn är det rena räddningen att sitta mycket framför datorn. Vi ska inte romantisera hur det var förr, det har alltid funnits de som inte fått vara med och spela fotboll. I dag kan den som blir mobbad i skolan ändå få ett umgänge på nätet.
5. Ska man oroa sig mer när barnen har internet med sig överallt i mobilen?
– I grunden förändrar det ingenting. Tidigare oroade vi oss för att barnen stängde in sig på sina rum och bara satt stilla framför datorn hela dagarna. Det gör de inte längre. Så egentligen är det något positivt. Samtidigt ger mobilen nya möjligheter, som att lägga ut bilder och film direkt på nätet. Men även detta måste man prata om för att de ska kunna skydda sig.
– Det är jätteskönt att kunna få tag på sina barn och veta att de kan få tag på en själv om det är någonting. De kan larma, söka hjälp och dokumentera händelser. Men att kontrollera var barnen är via gps- eller gsm-funktioner är groteskt och dumt. Det enda man kan veta säkert är var telefonen är. Den som rövar bort ett barn låter ju inte det behålla mobilen. Och om barnet vill dölja sina aktiviteter så lämnar det bara telefonen någon annanstans.
6. Bör föräldrar vara där barnen är på nätet för att få koll?
– Vem hinner med det? Visst ska man engagera sig i barnens nätvanor, precis som i deras andra fritidsintressen. Men bara för att barnen spelar fotboll behöver man inte spela själv. Börjar man vara polis hittar barnen bara ett annat ställe att vara på. Vill barnen att man ska vara vän med dem på Facebook så ska man tacka ja, men inte annars. Man ska inte försöka bli vän med barnens alla kompisar för att ha koll. Det är överhuvudtaget inte lämpligt att som vuxen initiera kontakt med andra barn på nätet.
Sajten Mediebarn.se riktar sig till vuxna som vill veta mer om barns och ungas nätvanor. Statens medieråd ligger bakom. Här finns information om vad barn i olika åldersgrupper, mellan två och sexton år, gör framför datorn och vilka de vanligaste sajterna och spelen är. Råd och tips om vad som kan vara bra att tänka på som förälder ges också. ”Net Nanny” har webbadressen netnanny.wordpress.com. ”Fråga forskarna: Unga online” når du på ask.fm/ungaonline.
Idag 12.30 chattar barn- och elevombudet Caroline Dyrefors Grufman om mobbning. Det går bra att ställa frågor redan nu.
Här finns en tidigare chatt om med henne.
Igår höll jag en föreläsning på Google+ för att gå igenom viktiga frågor kring ungas personliga säkerhet på nätet. Jag hade ungefär 40 tittare när föreläsningen gick direkt men den går alltså att se i efterhand också. Sprid, dela, använd, hur mycket ni vill.
Idag kl 15 ger jag en öppen föreläsning om ungas säkerhet på nätet. Det är ett sätt att sammanfatta kritiken mot de okunniga uttalanden som gjorts i samband med näthatsdebatten och efter händelserna i Kumla. Jag ska försöka hålla det kort men vi får se hur det går med den saken.
Läs också om föreläsningen i Umeå universitets kalendarium.
Föreläsningen kan ses direkt eller i efterhand på Youtube. Om ni har frågor efteråt kan dessa ställas till mig på Net Nanny eller Facebookgruppen Vad gör unga på nätet? alternativt till mig och Marcin de Kaminski på Forskarna svarar; Unga online.
Vill någon diskutera eller fråga något före föreläsningen finns det ett event på Facebook.
Föreläsningen får spridas och användas i utbildningssammanhang. Ni får mer än gärna bädda in Youtubefilmen där den gör nytta, t ex på en skolas webbplats eller om du bloggar om de här frågorna. Nästa vecka kommer jag att följa upp föreläsningen med litteraturtips här på Net Nanny och på Nätkulturer.
Välkommen att ställa frågor i vår frågetjänst Fråga forskarna: Unga online som lanseras idag.
Den senaste tidens diskussioner om näthat, nätmobbning och ungas utsatthet på nätet visar med tydlighet att det finns ett stort kunskapsglapp vad gäller unga och nätet. För att möta behovet av kunskap startar nu nätforskare från två svenska universitet en gemensam webbtjänst dit skolpersonal, föräldrar och andra kan vända sig med sina frågor.
Många av de tips och råd som hörts den senaste tiden ökar inte alls ungas säkerhet på nätet. Främst eftersom de ofta bygger på snabba reaktioner på något som upplevs som extremt obehagligt. Det är inte ovanligt att vuxna får huvuddelen av sin information om unga och nätet från media. När det så ofta främst rapporteras om hemska händelser kan det vara svårt att sortera informationen och det är lätt att få en snäv bild av läget. I den nya tjänsten, Fråga forskarna: Unga online, besvaras därför frågor rörande en mängd aspekter kring unga och nätet direkt av forskare utifrån ett vetenskapligt perspektiv.
- Det finns mycket som tyder på att de tips och råd rörande unga och nätet som ofta upprepas är utslag av en uppiskad stämning och att de skapar en farligare situation för barnen, säger Elza Dunkels. Vi vill därför förmedla kunskap grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet snarare än rädsla och oro.
- När nätet betraktas som skrämmande och farligt görs situationen svårare för de många barn och unga som spenderar en stor del av sitt liv online, menar Marcin de Kaminski. Det är viktigt att förklara Internet och förstå de processer som våra unga är en del av.
Elza Dunkels är lektor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet. Hennes forskning handlar bland annat om ungas personliga säkerhet på nätet. Hon har skrivit boken Vad gör unga på nätet? som ifrågasätter många av de invanda föreställningarna om unga och nätet.
Marcin de Kaminski är doktorand vid rättssociologiska enheten, Lunds universitet. Hans forskning fokuserar på sociala normer i unga nätkulturer. Han är verksam i forskargruppen Cybernormer och har där ett särskilt fokus på normkonflikter mellan nätet och vardagen bortom nätet.
”Fråga forskarna: Unga online” går att nå via forskarbloggarna www.kulturer.net, netnanny.wordpress.com och www.cybernormer.se och dessutom presenteras frågor och svar via Facebook (Fråga forskarna: Unga online) och Twitter (www.twitter.com/ungaonline). Förhoppningen är att frågelådan med tiden ska inkludera fler nätforskare och sammantaget generera en gedigen kunskapsdatabas.
Kontaktinfo:
Elza Dunkels
Email: elza.dunkels@edusci.umu.se
Telefon: +46 (0)72735323
Marcin de Kaminski
Email: marcin.de_kaminski@soclaw.lu.se
Telefon +46-(0)768-045151
Logotypen är skapad av Joel Dunkels www.behance.net/dunkels
Ikväll ska jag till Göteborg för att delta i Svt Debatt och prata om nätmobbning, apropå flickan i Kumla som tog sitt liv och där man snabbt misstänkte en koppling till nätmobbning. Nu har ämnet tagit en helt annan vändning och vi får se vilka som kommer att debattera. Idag meddelades nämligen att polisen misstänker att det var en 45-årig man som utgav sig för att vara född 1997 och inte en 15-årig pojke. Det enda jag tänker på nu är att vi absolut inte får drabbas av blind panik, som i citatet från Svt Nyheter:
– Det är ju ett fenomen just nu att unga trakasserar unga på internet utan att förstå vad det kan leda till. Det är bland annat därför vi valt att vara väldigt offensiva med information. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, sade Nylén.
För det första hoppas jag att citatet är publicerat ur sitt sammanhang. Annars är det högst anmärkningsvärt att prata om att unga trakasserar unga på internet, fast det just avslöjats att det var en vuxen. Om citatet är korrekt är det ändå inte någon chock för mig, så här ser det väldigt ofta ut när vi diskuterar obehagligheter på nätet; det pratas om att unga är förövarna. Men det är extra illa om det görs när man faktiskt avslöjat att det inte var en ung förövare. Det här är ett utslag av juvenism (se t ex ett tidigare inlägg), som bildar ett filter genom vilket vi betraktar världen. Samma sak hände efter händelserna i Bjästa; det satt folk i tv-sofforna och pratade om hur vi ska få unga att uppföra sig bättre på nätet, när tre av de centrala i hela händelsen, såsom tv-programmet skildrar den, var vuxna. Jag tänker då på rektorn, fritidsledaren och prästen. Ingen ropade efter att präster ska följa lagen.
Men även om citatet skulle vara taget ur sitt sammanhang är det allvarligt att Mats Nylén, som är kommunikationschef vid polisen i Örebro län, lite i en bisats lägger skulden på de unga offren. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, säger han. Läs det igen. Varför vill han varna? Vet han att det är farligt eller är det bara en gissning? Och vilka saker borde de inte lägga ut? Finns det en lista över vilka saker som är olämpliga? Eller finns det en lista över vad som är rent farligt att lägga ut? Eller kan man gruppera det lite lösare och säga att en viss typ av information ska man inte dela med sig? Isåfall skulle jag vilja se en sådan uppräkning och, allra viktigast, på vilka grunder den är sammanställd. Det finns nämligen ingen forskning som stöder att man skulle kunna upprätta sådana förteckningar.
Och här kommer vi till en av de poänger jag hoppas hinna göra i kvällens Svt Debatt: När man på det här sättet lägger skulden (eller ansvaret om ni inte gillar ordet skuld) på den unga nätanvändaren, då har man skapat en farligare situation än om man inte hade varnat alls. Om man ger sken av att det är offrets uppförande som avgör om hen ska bli utsatt eller inte (ja, ni har rätt – det här känns igen från kort-kjol-debatten) ökar risken enormt att hen inte vågar berätta för någon vad som hänt. Vi har ju nämligen signalerat tydligt att så där som du har gjort, det gör man bara inte.
Och om jag ska sammanfatta vad forskningen säger om säkerhet på nätet så är det enda sättet vi kan skydda våra barn att vi har en öppen kommunikationskanal mellan vuxna och barn. Om det finns någon vuxen som barn kan vända sig till när de oroar sig, minskar alltså risken att bli utsatt på nätet. Idag saknar många, kanske de flesta någon att prata med. De pratar kompisar men det är under förutsättning att de har kompisar de litar på. Vissa barn är helt ensamma med sin oro. Och en stor del av den oron har vi vuxna planterat hos dem.
Det är nu det avgörs om vi kan prata om detta på ett sätt som är förankrat i verklig kunskap om unga och nätet eller om vi kommer att prata om det med känslor, fördomar och gissningar som ledstjärnor.
Lilla Gumman som i normala fall skriver om prylar har i ett par dagar ägnat sig åt barnfrågor. Dels i inlägget Barn och sociala medier, dels i Våra barns liv på nätet. Ni som följer Net Nanny vet att jag säger nästan precis tvärtom och jag tänkte ägna några inlägg åt att förklara varför.
När det gäller åldersgränser, som jag kommenterat tidigare, tycker jag inte att argumentet ”en åldersgräns är en åldersgräns” håller. Det är enorm skillnad mellan Systembolagets åldersgräns och Facebooks åldersgräns. Den ena är lagstadgad, den andra satt av aktören själv. Det är rimligt att anta att de väljer att ha åldersgränsen 13 för att hålla ryggen fri, för att slippa kritik för bristande övervakning av aktiviteter på mötesplatsen. Det är ju ett vanligt knep, att lägga in begränsningar för att markera att man inte tar ansvar för delar av verksamheten. Självklart är denna åldersgräns ett resultat av debatten i USA som är mycket mindre informerad än den är här i Sverige. Trots att jag brukar klaga på att vi inte har kommit någonvart på 15 år, har vi kommit längre än många andra länder. Det betyder alltså att åldersgränsen på t ex Facebook är att betrakta som en friskrivning av en kommersiell aktör. Åldersgränsen på Systembolaget är inskriven i lagen av folkhälsoskäl som i princip ingen emotsäger. Mycket stor skillnad. Det är också något man kan diskutera med sina barn utan att riskera att de blir kriminella.
Generellt kan man säga att det inte går att sätta åldersgränser på barnens nätanvändning. (Här ska jag erkänna att jag lekte med tanken att á la 90-tal sätta ihop en lista över vad man får göra i en viss ålder och hur länge man bör få hålla på men jag insåg att ironin skulle kunna gå någon förbi och att risken var stor att listan skulle cirkulera som något forskningen säger.) Poängen jag vill göra är att det är lätt att önska sig en lista, något konkret att hålla sig till. Det märker jag på de frågor jag får till Net Nanny och när föräldrar hör av sig efter föräldramöten; förtvivlade för att mötet enats om gemensamma regler för alla barn. Det är klart att det enklaste vore att ha regler att hålla sig till, konkreta listor med tider och aktiviteter som är ok. Det kommer aldrig att hända, tyvärr. Vi kommer aldrig att kunna skapa listor som fungerar för alla barn i en viss ålder. Inte ens om vi skulle nöja oss med att säga att den här listan gäller de flesta barnen i den här åldern. Nätanvändning är så individuellt att man får likna det vid användning av andra infrastrukturella element som vägar och vattendrag i det här avseendet. Det finns helt klart faror men det går att hjälpa barnen navigera så att de är rimligt säkra och ändå får behålla den sociala dimensionen av livet som denna infrastruktur kan ge dem.
Självklart menar jag inte att man av slapphet ska säga ok då till allt barnen tjatar om. Det kan vara en bra diskussion att problematisera det där om att alla andra får ju, både för barnen och de vuxna i familjen. Och självklart ska man säga nej om man verkligen anser att det är till mer skada än nytta för barnen. Däremot ska argumentet inte vara att det finns en åldersgräns, för det gör det inte i verklig bemärkelse. Lika lite som det finns för spel; PEGI t ex är en rekommendation eller guide som ska ge vuxna vägledning avseende spelens innehåll ifall de själva inte spelar spel. Precis som Systembolagets tips på vilken dryck som passar till vilken mat; det är inte några fastlagda regler utan bara tips från dem som har fördjupat sig mer än de flesta hinner med. Det är viktigt att komma ihåg att dessa rekommendationer bygger på värderingar och du som vuxen måste alltså dela dessa värderingar eller göra din egen bedömning. Det här är något jag kommer att komma in på när det gäller filter i ett senare inlägg.
Så min rekommendation, som alltså baserar sig på min egen och andras forskning om ungas nätanvändning, är att du som förälder med gott samvete kan bestämma vad barnen ska få göra. Den bedömningen ska du basera på din kunskap om barnet och din kunskap om det barnet efterfrågar att få göra. Man kan följa rekommendationer men då gäller det att veta vem som utfärdat rekommendationen och på vilka grunder. Klassisk källkritik med andra ord. Och att ständigt påminna sig själv om att alla barn inte passar in i samma mall. Behandla barnen orättvist, det är det rättvisaste du kan göra. Läs mer i mina råd till vuxna (pdf som mer än gärna får spridas) där jag bland annat skriver
Var orättvis. Varje barn har rätt att bedömas utifrån sin unika situation och inte utifrån fastlagda regler. Det ena barnet mår kanske bra av att någon avbryter datoranvändandet ofta medan ett annat barn mår bra av att använda datorn mycket. Rättvisa är inte att behandla alla lika, rättvisa är att titta ett barn i ögonen och se hur det mår. Och därefter våga agera vuxet utifrån vad man ser.
De närmaste dagarna kommer inlägg om filter, tid vid datorn, föräldramanuset, identitetsarbete och säkert en hel del annat.
Från Nätkulturer:
Igår hade vi en väldigt märklig diskussion på Twitter. Innehållet var viktigt men formatet märkligt. Man har ju 140 tecken på sig när man twittrar. Om man skriver till en person räknas hens namn in i dessa tecken och om fler hakar på rasslar det iväg och man kan till slut ha 50 tecken på sig att skriva något vettigt. Och hur mycket norrlänning jag än är och hur mycket skogshuggarprosa jag än brukar skriva så räcker det inte för denna viktiga fråga. Därför flyttar jag mina tankar om detta till bloggen – detta utmärkta forum för funderingar längre än en tweet, kortare än en bok.
Diskussionen gällde skräckföreläsare – folk som åker runt i landets skolor och föreläser om faror på nätet. Det finns ett flertal sådana och jag tänker inte nämna några särskilda, mest för att jag inte har tid att ta deras hot om stämning som alltid kommer när jag har skrivit om dem.
Från början var min utgångspunkt att de ändå vill väl men så småningom har jag kommit att ifrågasätta den tanken – välvilja räcker inte alltid. De föreläsare jag har hört har tvärtom dolt det onda de skapar i en sörja av välvilja vilket gör det än mer förrädiskt. Jag väljer alltså bort parametern välvilja och tittar på dessa föreläsare för vad de gör, oavsett avsikt.
Standardupplägget för skräckföreläsningar är en rad anekdoter som ska illustrera vilka faror som finns på nätet. Dessa anekdoter är inte sällan exotiserande, alltså historier som förstärker uppfattningen att det finns ett vi och ett dom – vuxna och unga. Barn som zappar mellan tv-program, läser läxor, lyssnar på musik och chattar samtidigt är en klassiker. Det är viktigt för retoriken i dessa föreläsningar att etablera bilen av dagens unga som något väsentligt annorlunda.
En annan viktig del av skräckföreläsningar är att de inte bygger på vetenskaplig kunskap om unga och nätet utan baseras på antaganden och gissningar. Ofta har dessa föreläsare själva surfat runt och samlat upprörande bilder eller i chattar utgett sig för att vara barn och detta får sedan vara deras kunskapsbas. Denna typ av utforskning av nätet var väldigt vanlig på 90-talet då man ibland som vuxen kunde få uppmaningen att göra sånt här själv för att se vilka vidrigheter som fanns. Idag har vi kommit betydligt längre och det finns forskning att luta sig mot istället för denna typ av egen datainsamling. Vi har också förstått att det är djupt oetiskt att utge sig för att vara någon annan i en chatt oavsett vilka bevekelsegrunder man har. Lika oetiskt anser jag att insamlandet och uppvisandet av bilder och statusuppdateringar är.
Efter att ha gått igenom alla stadier som funnits avseende säkerhet för unga på nätet (jag har forskat om detta i 15 år) är jag förvånad att dessa skräckföreläsare fortfarande har en marknad. Att det finns folk som fortfarande tror att det de har att säga skyddar barn. Det var en viktig lärdom av gårdagens twitterdiskussion; att föreläsarna finns kvar och att det finns skolor som tror att de behövs. Det är ett ohyggligt underbetyg till alla oss som jobbar professionellt med de här frågorna. Hur i hela friden har vi misslyckats med att föra ut budskapet? Vi har haft 15 år på oss! Många av oss har ju faktiskt turnerat land och rike runt i så många år med ett budskap som går rakt emot skräckföreläsarna. Och ändå finns de kvar!
Så vad är problemet? Är det inte bra att föräldrar och personal får upp ögonen för allt det onda som finns på nätet? Hur ska de annars kunna skydda barn?
Svaret handlar om riskbedömning. Hur värderar vi olika risker i förhållande till varandra? Det skräckföreläsarna berättar om är inte det som barn i allmänhet råkar ut för. De berättar om de allra, allra sjukaste uttrycken, tolkade på det allra, allra mest negativa sättet. Och då får ju åhörarna inte en relevant bild av ungas vardag på nätet. Istället blir de rädda och oroliga, helt rättmätigt. Om det var så att alla barn ständigt är utsatta för oerhörda risker på nätet skulle det kanske vara bra att skrämmas. Då kunde de vuxna vara alerta och agera kraftfullt. Men nu vet vi, genom forskning och genom filosofiska resonemang, att så inte är fallet. Vi vet med säkerhet att de allra flesta barn hanterar sin nätanvändning på ett bra sätt. Vilket inte betyder att alla barn mår bra men att nätet inte är den farliga faktorn för de allra flesta barn. Vi vet t ex att barn som far illa utanför nätet är utsatta för större risk på nätet. Inte förvånande men nyttigt att veta. Då vet vi att det viktigaste arbetet gör vi utanför nätet, genom att fördela samhällets resurser så att alla barn får samma chanser, att alla barn har något vuxen de kan lita på.
En vuxen idag har, genom sin livserfarenhet inte minst, all kunskap som behövs för att skydda barn på nätet. De behöver inte gå en kurs, höra på en föreläsning eller läsa en bok för att kunna vara den stöttande vuxna som barn behöver för att bättre klara sin nätvardag. Och pratar vi om professionella – lärare, skolledare, elevvårdspersonal och andra – då har vi även den professionella dimensionen. De har utan tvekan all kunskap de redan behöver. Problemet för både föräldrar och personal är att många saknar självförtroendet – de vet inte om att de redan kan. Många, många har gått på retoriken kring nätet – att det handlar om teknik, att det är något fundamentalt annorlunda, att barnen idag är utsatta som aldrig förr. Det är helt enkelt inte sant.
Vuxna idag behöver bortse från den tekniska dimensionen av nätet och förstå att det är mänskliga problem vi står inför. När man börjar tänka så inser de flesta att de redan har vad som krävs. Och i den mån man saknar något ska man självklart ta hjälp av de unga man oroar sig för; fråga och vara nyfiken utan att vara fördömande.
Suck, jag skulle ju skriva kortare än en bok. Får ta vid en annan dag.
